Som änglarna suckar från ovan

Jag sträcker mig efter din hand

I en jakt på ömhet och närhet

Trasslar jag in min ibland

Själ som andas kärlek

Törstar efter din blick

Trånar efter kramar

Som kroppen aldrig fick

Känslorna som darrar

Drömmarna som göms

Önskningar föder vilja

Viljan ser till att de glöms

Fruktansvärt otrevlig. Det är just vad jag är just nu... 

Men jag förvarnar innan, är mycket väl medveten om min agressivitet och tvingar ingen till umgänge. Håller mig undan och undviker frontalkrockar bäst jag kan.

Några sten(bumling)kastandes gossar(läs:snorungar) på skolgården fick sig dock en avhyvling under förmiddagen. Med rätta!

Tålamodet är obefintligt och stubinen kortare än kortast....

Måndag. Lovet slut. Vardag och rutiner inrutade. Skönt. Och obekvämt...

Överallt påminns jag om minuset i familjen. Skitförbannad blir jag sen på hela världen. Förstår gott och väl att hälften av befolkningen anser min sorg oförståelig, eftersom min älskade gamla vän inte befinner sig längre bort än hos mormor. Och kommer komma på besök med återkommande intervaller. 

Den andra hälften anser orsaken till hans flytt, beviset på hans bristande tålamod, betten på barnen, vara stort skäl nog till absolut avlivning! Vilket gör mig vibrerande rasande!!

Säkert är det oftast de som direkt vill döda ett djur för visande av ilskna känslor, som själv visar många ilskna känslor mot sina djur så gott som dagligen. Som säkert rycker i kopplet, kastar saker på sin vän eller kanske till och med försöker använda sig av påstådda djuriska beteenden och biter det i örat.....

En hund gör allt för att undvika fysiska konflikter, biter den har du inte sett alla varningar. 

MORRRRRR!!!

En hund är ett liv! En varelse med rätt till känslor precis som vilken annan individ som helst! Och om man inte kan möta den i dess försök att påvisa misstycke, får man snällt stå där och ta konsekvenserna....

Grrrrr.....Jag ska vara tyst nu. Jag vet. Jag är en surkärring....

Lite låg just nu… Parerar livets käftsmällar, en efter en.

Medans jag skär mig i hjärtat i jakten på att skänka lycka åt älskad vän, förbrukar andra liv likt det vore småsten på en bortglömd grusgång… Sorgen tar armkrok med ilskan och gör behovet av brottning starkt. Tur att det är träning ikväll!

Inskriven, omskriven, utskriven och påskriven ligger nu årets deklaration nerbäddad i ett kuvert i väntan på postning.

(Åter igen påminns jag om min fyrfotings frånfälle, till postlådan får jag gå själv.)

Att ta sig igenom siffror, kolumner, rutor, bilagor och alla oförståndiga(läs;obegripliga) paragrafer hit och dit är nästan som en brottningsmatch för insidan av skallen! Tyvärr känns det inte alls lika givande och knappast heller ens hälften så kul....

Några sängar har renbäddats, maskiner snurrats, golv dammsugits och gossar klippts. Vare sig de ville det eller inte ;-)

Och sen några tråkiga minuter på soffan....

Jag har insett att i mina brallor har jag inte några myror.....snarare några stackar....

"Raise your glas if you are wrong in all the right ways"

Memory lane har jag också sprungit upp och ner ett antal gånger redan idag!

Spotify är en ny välkommen gäst i mitt hem. Och att fladdra runt bland gamla godingar är ett rent nöje :-)

Jisses vilka känslor man kan framkalla med lite noter....det svänger snabbt mellan hopp(dansanta sådana) och förtvivlan.

En del toner ger till och med syner och dofter för de inre sinnena. Häftigt!

En lördag med ett uppvaknande i snö inbjuder inte till så mycket uteliv. Tack och lov smalt det fort bort i den lyckobringande solen! Så nu står till och med pappa och spikar någon träbit på altanen...

Några gossar ränner runt med vänner, på ängarna bland radhusen nedanför oss. Några bygger lego.

Jag väntar på att få hänga tvätt....och tar de minsta på en cykeltur. Med bättre byxor denna gång ;-)

Ha det gott!

Musiken skapar kramper inom mig....

Satte hjälm på alla små skallar och lät cyklarna ta oss runt byn. 

De två minigossarna satt bekvämt i kärran bakom mig, då de inte behövde trängas med liten fyrbent...

Mina ben kämpade mot tyget i byxbenen, som inte gav musklerna utrymme för full rörelsefrihet. De åkte rakt ner i sophinken vid hemkomsten! Är det något som får mig på dåligt humör så är det känslan av att inte kunna röra mig ordentligt. Brottning passar bra där.....

Låtbyte.....

Att gå ut på gården för att natta liten, utan min fyrbenta älskling att leka med, kändes tomt. Satte mig alldeles rådvill i hammocken. De andra gossarna var inne och byggde lego. Tänk att man kan känna sig ensam i ett hus fyllt av grabbar...

Dagen då helgen stundar och dagen då träningsveckan är slut. Känner verkligen att ett ordentligt pass med bjj skulle sitta fint just nu!

"Vad som än händer är det alltid du och jag..."

Ibland är det rätta samtidigt det svåraste.....

Med tårarna rinnandes har jag samlat ihop mitt lilla valiums tillhörigheter, för att släppa honom vidare till ett pensionärsliv i lugn och ro. För att jag älskar honom så mycket. Och för att han är värd det.

Min lilla fyrbenta Poker är värd det allra bästa!

Som litet marsvin ramlade han in över våran trapp och tog mig med storm. Gav upphov till känlsor jag inte ens visst att jag besatt. Och de var inte alla av godo. En liten terrier kan vara nog så påfrestande!

Men att tillsammans lära sig att tackla alla frestelser och hantera alla motgångar stärker i slutändan mer än det tär.

Om man bara håller ut och ger sig den på att lyckas!

Minns hur vi så gott som bodde de första åren på gräsmattan med träningsscheman i handen, godis i fickan och bebisar tumlandes omkring oss. För det var just så; Poker & jag och alla barn.

Barnen sov middag i vagnen, och jag och Poker vandrade timvis i skogen. Lärde oss ignorera hästskit och dofterna från alla vildsvin och mufflofår.

Mitt enorma intresse för inlärning fick mina vänner, och framför allt Poker, att öppna mina ögon för utbildning. Och därav är jag förhoppningsvis färdigutbildad problemhundskonsult så småningom.

Att jobba med hundar med problem är ett stort ansvar. Att kunna se till möjligheterna till bättring, men även att, i de fall det behövs, inse att lösningen kan kräva något annat än träning.

En gammal trött hund som orkat med lekfulla barn i hela sitt tioåriga liv. Som hängt på barnfamiljens upptåg och mattes infall i träningssammanhang, har rätt att till slut säga "Stopp! Nu vill jag inte mer!"

Och där står vi idag. Poker att sagt ifrån. Nu känner han att det räcker.

Då inser jag att träning är onödigt och avdelningar av hus och hem kommer inte heller ge honom den frid han behöver. Så ett liv hos en pensionerad moder är helt ultimat. 

Och jag kan verkligen känna mig lycklig över att han ändå finns i min närhet och kommer att besöka oss med jämna mellanrum.

Fast någonstans inser jag att vårt liv tillsammans är slut. Och det är en ofantlig sorg......

Sovsäckar och kuddar lite överallt. Ikeapåsar fyllda med det mesta.

Påsklov och tripp till syster yster på andra sidan långt bort....

Fem dagar i kappsäck resulterar i flera dagar i tvättstugan och några dagars trötthet efter intensivt socialiserande. Men ack så underbart mysigt det har varit. Och så underbart mysigt det alltid är att få umgås med systrar, bröder och deras familjer!

Att bo långt ifrån varandra har nästan sin fördelar ibland. När man väl träffas, och till och med bor hos varann, blir kontakten en helt annan....inbillar jag mig. Otroligt kul är det i alla fall att få dela dygnet tillsammans lite nu och då!

Och påsk har vi ju firat dessutom. Några påskkärringar bland barnen blev det aldrig, men två desto galnare i storleken större yrde runt på sina fyrhjulingar i byn, och skrämde slag på en och annan bybo =-)

Skrämde slag på ett och annat barn också kan jag lova! Lille D var måttligt förtjust i mammas upptåg, fast de övriga barnen (och gubbarna) såg det hela med ett stort skratt.

Detta resande kors och tvärs över kartan har tagit tid från träningen, men nu så är jag igång igen. Om ett par veckor är det åter tävling och mina mål är något högre än sist....

Så nu blir det proteindrinkar, grönsaksdrinkar och vitaminpiller, blandat med träning på högre nivå!

Tjohoo! Nu kör vi....