Fruktansvärt otrevlig. Det är just vad jag är just nu... 

Men jag förvarnar innan, är mycket väl medveten om min agressivitet och tvingar ingen till umgänge. Håller mig undan och undviker frontalkrockar bäst jag kan.

Några sten(bumling)kastandes gossar(läs:snorungar) på skolgården fick sig dock en avhyvling under förmiddagen. Med rätta!

Tålamodet är obefintligt och stubinen kortare än kortast....

Måndag. Lovet slut. Vardag och rutiner inrutade. Skönt. Och obekvämt...

Överallt påminns jag om minuset i familjen. Skitförbannad blir jag sen på hela världen. Förstår gott och väl att hälften av befolkningen anser min sorg oförståelig, eftersom min älskade gamla vän inte befinner sig längre bort än hos mormor. Och kommer komma på besök med återkommande intervaller. 

Den andra hälften anser orsaken till hans flytt, beviset på hans bristande tålamod, betten på barnen, vara stort skäl nog till absolut avlivning! Vilket gör mig vibrerande rasande!!

Säkert är det oftast de som direkt vill döda ett djur för visande av ilskna känslor, som själv visar många ilskna känslor mot sina djur så gott som dagligen. Som säkert rycker i kopplet, kastar saker på sin vän eller kanske till och med försöker använda sig av påstådda djuriska beteenden och biter det i örat.....

En hund gör allt för att undvika fysiska konflikter, biter den har du inte sett alla varningar. 

MORRRRRR!!!

En hund är ett liv! En varelse med rätt till känslor precis som vilken annan individ som helst! Och om man inte kan möta den i dess försök att påvisa misstycke, får man snällt stå där och ta konsekvenserna....

Grrrrr.....Jag ska vara tyst nu. Jag vet. Jag är en surkärring....

Lite låg just nu… Parerar livets käftsmällar, en efter en.

Medans jag skär mig i hjärtat i jakten på att skänka lycka åt älskad vän, förbrukar andra liv likt det vore småsten på en bortglömd grusgång… Sorgen tar armkrok med ilskan och gör behovet av brottning starkt. Tur att det är träning ikväll!