Alla sängar renbäddade och alla gossar nytvättade. Nya kläder ligger prydligt vikta på sängar runt om i hela huset.

Almanackan är uppdaterad, både i bokform och mobilt. Schemat är organiserat och diskuterat.

Morgondagens idrottskläder framplockade och nerpackade, skolväskor står på rad i hallen.

Företaget "gossfamiljen" laddar inför en ny vecka.

Att få en vardag att snurra kräver sin planering. Det kräver samarbete och respekt. Respekt för varje individs rätt till engagemang och uppmärksamhet. Allas rätt till påverkan.

Som för vilken familj som helst.

Det spelar ingen roll om den består av ett barn eller tio. Fast med fler barn blir nog vikten av organisation tyngre. Precis som hos ett större företag med fler anställda....

Många jämför oss med familjerna på tv, i "familjen annorlunda", och blir nästan förvånade över hur vanliga vi är. 

Vi går upp, klär på oss och äter frukost, precis som i vilken barnfamilj som helst. Det är bara osten som är större ;-)

Vi samlas efter skolan och äter ibland lite mellis, gör läxor och leker. Vid femtiden äter vi middag, fortfarande som alla andra.

Tvättar, diskar, städar och handlar gör jag med de små som är hemma under dagarna, då de flesta andra är på jobbet. Och det kan väl vara lite skillnad. Att jag är hemma...

Kvällarna går åt till trumpet och judo/bjj, och då och då tar vi en familjekväll framför någon djurfilm.

Men inte är vi särskilt annorlunda.

Programmet på tv (som jag inte ens tittar på) har ju målat upp alla stora familjer som så annorlunda.

Så vi är väl en annorlunda familjen annorlunda. För vi är inte annorlunda.....

Med lurarna i öronen får mina ben lite svårt att stå still. Jag låter dem steppa takten bäst de vill.

Jag hänger över räcket och ser ut över de sex stora tävlingsmattorna nedanför. Den stora idrottshalen är fylld till bredden med tävlande och åskådare. Skylten som anger maxantalet människor som tillåts vistas i lokalen samtidigt, får snällt se sig totalt blundad för. Gränsen är säkerligen passerad rejält.....

Stora dörrar leder ut mot parkeringen direkt från golvet, och trots att de står på vid gavel är värmen kraftigt påtaglig. Det är nästan svårt att andas. Kanske att mina nerver ger en hjälpande hand till den tungandade luften.

Jag vill inte medge mig nervös. Fast mitt undermedvetna håller må hända inte med.

Vi har just kört ett uppvämningpass, jag och min träningskamrat. Rullat runt lite, kört lite losstagningar och svep. Jag känner mig redo.

Gårdagens matcher kämpar jag som bäst med att radera ur minnet. Kan inte påstå att jag känner mig särskilt stolt över de prestationerna. Att i samma stund domaren ropar "fight" tappa all styrka och kraft, kändes något ödesdigert. Kan bara med envishet försöka känna mig nöjd över att motståndaren inte lyckades med att få mig att klappa ut...

Snart är det min tur att åter kliva upp på mattan. Jag samlar ihop mig för att gå ner till uppropsarenan.

Idag vill jag göra bättre ifrån mig. Kämpa för att få ihop något poäng i alla fall!

Åtminstone lyckas behålla musklerna tills matchen är slut...

----------------------------------------------------------------------

Jag tog mitt mål! Två poäng och kraften kvar! Nöjd :-)

Och nu är jag redan inbokad till nästa tävling.....kan ju nästan bara gå bättre.....

Sen kanske jag inte tog någon medalj i bjj, men väl hemkommen hängdes den absolut bästa medaljen jag någonsin kan vinna runt min hals!

Lille D är trött på att vara duktig nu.

Han står i duschen och ska tvätta håret. Plåstret på armen består egentligen endast av en tejpbit och en papperstuss. Men det räcker för att få hans tålamod att rinna ut. Han vill inte behöva bli bråkad med något mer. Han vill få ha sina fingrar, armar och kropp ifred!

Vi har äntligen kommit hem från sjukhuset.

Tre dagar med dropp, miljoner stick i fingret (minst) och infart som ska spolas rent med koksalt och vatten och klämmas på. Isolerade från omvärlden har vi legat instängda, lille D och jag, på ett sjukhus många mil hemifrån.

Med en I-pad har vi roat oss bäst vi kunnat. Sista dagen satt vi båda med grus i ögonen efter på tok för många timmar framför tv och I-pad.
Det hela började med några dagars sämre välmående hos lille D. En kräkning, lite hängighet, någon dags välmående och så en kräkning igen. Sedan plötsligt däckade han ihop till en liten hög i soffan. Gossfar ordnade vätskeersättning och skedmatade pojken per tionde minut. Men det räckte inte...
Lille D hade fruktansvärda magsmärtor och sov / skrek om varannat. 

Gossmor gick direkt från tävlingsmattan till orosläge.
Akuten mitt i natten konstaterade vätskebehov. Gossfar som tagit resan dit fick ta avgörandet kring resa tio mil till större sjukhus, eller hemresa med återkomst imorgon för vätskepåfyllnad. Då personalen såg det som mindre akut, tog fadern det mindre vettiga beslutet att fara hem.(vad vet en förälder, annat än att lita på vårdpersonalen)

Nu kan jag känna en hjärtskärande ilska kring det faktum att akutvården lät en fyra årig gosse med vätskebrist fara hem för att återkomma till dropp dagen efter!

Dagen efter ringde gossfar för att få återkomma, och fick en tid till klockan tio.......!
Då hade barnavdelningen inte fått några rapporter kring en fyraåring som var i behov av vätska. De ville då ta alla prover igen och droppet kom inte på plats förrän till klockan tolv. Tolv timmar efter konstaterad dålig vätskebalans!

Lille D var fortfarande omväxlandes sovandes / skrikandes. Magen gjorde ont!
Gossmor kom in för att avlasta sorgsen pappa på eftermiddagen och vid klockan åtta fick jag nog! Då hade gossen fått nåstan en liter vätska och skrek fortfarande så fort han vaknade. Avdelningen skulle stänga en timme senare och frågan låg kring om vi skulle hem eller vidare till annat sjukhus.

Med gråten i halsen ställde jag personalen mot väggen och frågade hur länge de tänkte låta min son ha så ont?! 

Jourläkaren inkallades och akutprover togs, innan sjuktransport tog oss den slingrande tiomilafärden till det större hospitalet. Tack och lov att liten sov.....
Där stängdes vi in och ytterligare närmare två liter pumpades in i den pyttelilla kroppen, under två kommande dygn.
Liten fyra årig gosse i skräddarställning, fick sitta på bebisvågen för vikttagning. Liten, som blivit ett kilo mindre. Känns ganska så mycket på en redan ynklig pojk.

Men nu är vi hemma. Flocken är samlad. Och älskad liten bror huldas runt av många bröder.

Och den där tävlingen...
Inte vann jag en enda match. Men vad gör det?! Jag lärde mig massor! Och jag kommer pröva igen.
Men matchen i sjukvårdens salar, den tog vi! Lille D och jag.... 

jag tog det bästa guldet av alla

två långa dagar har jag spenderat här

Fryser. Eldar så kaminen glöder. Ändå känner jag mig som en vandrande isbit....

Suttit och kollat igenom match-schemat inför helgen och känner hur den inre kämpar-kärnan växer för var minut. Den växer och börjar så sakteliga glöda lite smått. Trots det fryser jag.

Våren kom och gav löften om ljus och värme, sen försvann den lika fort igen. Jag är trött på kylan nu! Längtar efter att sippa kaffe på solvarm altan. På öppna jackor och obehövda vantar. Efter sol och värme, kort och gott!

Får värma mig med kaffe så länge...

Gossar spelar legospel i vardagsrummet (nej, inte tv, brädvariant;) och Elvis bygger koja under köksbordet tillsammans med en storebror. Härligt att alltid ha någon häftig bror att bygga borgar med!

Snart ska jag öppna öronen för en högläsningsstund och samtidigt passa på att ta en liten vila...

Ha det gott!

Gossmor har fått en ny hobby. 

Eller i riktig mening en spinn off på en gammal. Jag har funnit det stora nöjet i att åka till tippen :-)

Att kasta grejer till höger och vänster har jag ju älskat sen länge. Men nu har jag äntligen styrt mig själv till att faktiskt ta skräpet till de enorma containrarna på soptippen också! Och det ger ju verkligen en extra dimension av det hela. Att på riktigt se hur jag helt igenom blir av med all skit! Se hur bilen blir tömd på bråte och i ett ögonblicks verk se hur sakerna faktiskt försvinner =-)

Nu kan jag plocka bort alla irriterande prylar och tömma ytorna jag vill få tömda med en direkthet jag tidigare inte lyckats med. Idiotiskt nog! Att åka till tippen är väl ingenting. Men alla har vi våra svagheter, och att köra bil på okända platser är min..... Men det har jag jobbat mycket med på sista tiden. Så det kanske går att lära en gammal bilförare ratta nytt ;-)

Rygg och nacke fick sig en rejäl skruvning igår eftermiddag. Naprapaten jag var två gånger hos i förra veckan påstod sig ha fixat allt, och förklarade mig färdigbehandlad. Men min nacke har fortsatt vara stel och smärtande, så jag tog kontakt med min gamla kiropraktor, som hjälpt mig under åtskilliga år.

Varför ska man plötsligt pröva någon ny?! När man har en gammal beprövad pålitlig kontakt?!

Bara för att den andra fanns på orten....

Ja, ja, alltid lär man sig något. För bak i ryggen fanns fortfarande en massa att dra loss och nacken drogs även den ut. Plötsligt var jag lös och ledig överallt! En underbar känsla :-)

Så idag kan jag träna ordentligt igen och sen tar jag ett pass imorgon med, sen är det bara att invänta matchtid.....

Jisses, så spännande!

Som sagt; ingen prestationsångest här inte! Vinsten är redan tagen.....

Ha det gott i vårsolen!

Helgen visslade förbi i ett virrvarr av grus och damm.

Vinterskorna fick sig en omgång av skoborsten, och hyllorna i hallen möblerades om med springskor. Somliga nya och andra renoverade...

Äldsta gossen var en av dem som behövde ett par nya fotplagg. Men det var visst inte så lätt!

Först ville han inte ha några alls. Sen ville han absolut inte ha ett par svarta eller grå, eller bruna heller för den delen....Och något annat i killskoväg finns tydligen inte! För tjejer finns det i alla möjliga färgkombinationer, med rosa, rött, lila och blått. Men killar ska bara ha svart och brunt :-(

Till sist fick jag på honom ett par i skinn som såg otroligt sköna ut. Och det var dem visst. De var tyvärr grå, men det kunde han i alla fall stå ut med, när de var så sköna.

Den som verkligen ville ha ett par nya skor lyckades jag inte ens få med mig till butiken, han var icke mottagbar hos kompis på landet. Den gossen var mindre glad när jag väl fick hem honom.... Hoppas han ser till att ha mobilen i fickan nästa gång han drar på vift!

Gossmor fick inte några nya vårskor, men de jag har i mitt lilla skåp får väl se till att duga någon månad till ;-)

Är det något jag älskar så är det skor! Ofta blir de dock ståendes i skåpet något år innan jag ens ids använda dem. Som om jag behöver lite tid på mig att vänja mig vid dem. För snygga är de ju alltid. Kanske lite föör snygga. Det är väl det som är problemet...

Skor behöver jag ju inte tänka på när det gäller träningen på mattan i alla fall. 

Och där spenderar ju en del av min tid just för tillfället. På judo/bjj-mattan. För på lördag är det dags!

Åh, det ska bli så spännande! Kan jag lyckas knipa platsen före den sista? Eller tar jag guld? 

Nej, det spelar ingen roll alls! Jag tar guld hos mig själv endast genom att medverka =-)

Sen kan jag ju hoppas på att få gå några ronder åtminstone. Och att min grupp inte enbart består av mig och jag själv!

Ha det gott i vårsolen!