Vilken underbar känsla!

Finns det något som lättar ett modershjärta så som att se sitt älskade barn gå från halvt medvetslös, till att vara mer alert och nästintill unslippa sig ett litet leende?! Så underbart! 

Lille Elvis har sovit inatt. (Igår gav han gossmor på sin höjd en timmes sammanräknad sömn.) Bara det gör ju dagen så ofantligt mycket bättre!

Han ser fruktansvärd ut, vattkoppor på varje liten millimeter av sin kropp. Men nu har det vänt, han vill fortfarande inte äta, men går med på att få i sig några skedar gröt i alla fall. 

Igår kväll brast en av bröderna ut i hjärtskärande gråt. En av de större.

Han stod inte ut med att se sin lillebror så sjuk! Hade tänkt på honom hela dagen i skolan och pratat med fröken om sjuklingen där hemma.

Men det är ju bara vattkoppor, försökte jag lugna honom med. Men det är ju jobbigt att se honom se så hemsk ut!

Vår egen lilla Frankenstein......

 

Agneta

28 januari 2012 17:40

Usch, inget kul med vattenkoppor:(...längesen mina var små och hade det men jag minns ändå tydligt. Själv hade jag det i tonåren och det var HEMSKT. Tur att man bara kan få det EN gång:).

http://www.agbl.wordpress.com

Kattis

28 januari 2012 22:02

Ja, sannerligen ska det bli skönt när detta är över! Och att veta att det aldrig kommer tillbaka!!
Ha det gott :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...

Nu har det snart gått en vecka sedan mitt lopp i Vemdalen och jag har lagt om min träning inför Göteborgsvarvet halvmaraton om en månad. Så nu blir det färre höjdmeter och mer tempo. Dagens träning planerade jag för att kunna jobba på det tempo jag...

Vemdalen fjällmaraton 45km Hade tre mål för detta lopp: 1. Klara av starten och de första fyra km utan adrenalinpåslag som resulterar i att jag är energitömd efter 500m. 2. Hålla tempot för att klara mig till 32km innan repet skulle dras efter ...

Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...