Utanför ligger världen grå. Diset i fjärran tjockt och ogenomträngande. 

En dag bland alla andra.

Att återkomma till något man stått utanför en kortare tid kan kännas svårt. Oavsett om det endast varit under några dagar, kan åsidosättandet av samhörighet göra återgången otroligt tuff.

Vet jag av egen erfarenhet.

Då jag varit sjuk och frånvarande från skolan ett par dagar, kunde det kännas jättejobbigt att gå tillbaka sen. Som att bli tvungen att spränga genom en osynlig samhörighetsmur, som plötsligt byggts upp under min sjukdomstid....

Löjligt, jag vet. Som vuxen kan jag knappt förstå hur jag kunde ha dem känslorna. Men Då kunde det vara riktigt jobbigt.

Nu har jag sett att en gosse i familjen är likadan.... Känner nästintill ångest i kravet att återgå till klassen. Att tränga sig in i gruppen igen. Det behöver inte alltid ha att göra med hur starka vänskapsband det finns, i hur många goda vänner man tycker sig ha i gruppen. Det kan kännas jobbigt ändå.

Det går säkert ihop med de starka känslorna som finns vid avsked också. Same same, but different....

Ja, ja.

Gossmor fick nog lika stor ångest hon med i stunden av ivägtvingande :-(

Men jag vet av egen erfarenhet att det blir jobbigare för varje dag man håller sig utanför.

Det är viktigt att minnas de egna känslorna från barndomen!

Ha det gott!