Björken viskar sakta att sommaren snart lämnat oss. Den svala kvällsluften skapar knottror på mina bara ben. Står och ser ut över min mörka tomt straxt innan läggning och begrundar det faktum att det är inte mycket kvar nu. Av sommarlovet. Det rann iväg och jag kan inte bestämma mig för om jag är redo för vinter än... Hösten är alltid välkommen. Med varma eldar, tända ljus och rykande tekoppar. Men vintern, som obarmhärtigt följer där efter, känner jag aningens skräck inför. Ska den nu återigen bli så där gruvligt lång? Och kaotiskt snöig? Någon har redan anat tecknen, mängderna med rönnbär, som spår vargavintern. Det är väl dags att börja göra som ekorren då. Och hamstra…

Grävde ner benen i ett par mjuka sköna byxor och gömde fötterna i strumpvärmen.

Det är kallt. Inte mer än femton grader ute och regnet har redan fallit färdigt.

För stunden.

Gossmor lyckades, under förmiddagen, hinna med att ta fighten med jorden ännu en gång. Men fortfarande tronar en redig hög utanför staketet.

Känns som att det aldrig kommer ta slut.

Att en hög kan te sig så liten och ändå kräva så många lass! 

Gräsmattan har nu färgats svartfläckig och plötsligt har vi återigen ingenstans att vistas.

Skönt att vi har altanen nu då.

Lille D ligger på soffan och myser till Cars-filmen. Intill mig sitter Samuel och pysslar gåvor till gossfar. Namnsdag.

I frysen väntar cheesecake på att få avnjutas till kvällsfika.

Det ser inte ut att bli mycket mer av denna dag. 

En tröttdag helt enkelt.....

Hoppas jag lyckas pumpa upp orken till en löprunda innan mörkret fallit i alla fall.