Vår del av världen må ha kommit långt inom många områden.

Vi har siffror som pekar åt rätt håll på tjusiga tabeller. Sjukvård som klarar nästan vad som helst. Kan framställa liv ur vad som helst. Forskning som testar allt och ingenting.

Men något har vi tappat på vägen.

En sak har vi förlorat.

Kontakten med döden....

Vi letar med ljus och lykta efter våra innersta skrymslen. Går själavandringar och griper tag i varje litet strå som kan leda oss in på den rätta vägen.

Men döden. Den naturliga avslutningen på livet. Den har vi totalt förtappat och förskjutit. 

Den har vi glömt. Så pass att den nu skrämmer oss bortom vett och sans.

Vi tar hellre till varje dyrköpt kunskap för att rädda det minsta lilla liv som finns, än att se den totala sömnen låta livet vila.

Vi sätter djur i rullstol eller låter dem genomgå enorma operationer. Låter åttioåriga hjärtsjuka människor ligga intrasslade i slangar i väntan på.....Vad?!

Ett liv är till för att levas.

Och släppas fri.

Alla våra mängder av kunskaper kan göra livsavgörande nytta.

Men låt oss inte bli rädda för att undvika dem.

En kropp som värker, är trasig och ur funktion är inget hem för en fri själ.

Våga låta själen frigöra sig. Våga låta dö...

 

en6barnsmamma

8 augusti 2011 11:07

Åh. Jag får ont i magen, när tanken går till nära och kära. Men, du har så rätt i dina ord.
Kramiz

http://en6barnsmamma.blogspot.com

Kattis

8 augusti 2011 15:26

Det är inte lätt....
Men inte mår vi bra av att se en gammal människas kropp behandlas hårt och bryskt i jakten på att bevara livet heller :-(

 

Anne

8 augusti 2011 16:31

Hej!
Tänkvärda ord.Kommer att tänka på en speciell stund i mitt liv, då min kära far låg på sjukhusets palliativa avdelning, dvs den sista anhalten innan döden. Då han ej ville äta något längre och vi i familjen försöker truga o försöka att få honom att åtminstone ta lite. Då vi tog upp frågan om dropp med doktorn tittar han på oss och frågar "Varför ska han få dropp, är det för hans skull ni vill eller för er egen skull?" "Han är redan på väg, hans kropp behöver inte mer näring." Tänkvärda ord....För vems skull ville vi att han skulle äta? Man vill inte släppa taget om sina kära, samtidigt som man förstår att livet har passerat. Minnena finns kvar..

Lite för privat kanske...Kram

Kattis

8 augusti 2011 22:21

Tack för delandet.

Det är med all säkerhet så att en dag, om det sker naturligt, är man redo. Då vill man inte längre. Är beredd och vill släppa taget....om kroppen.
Jag tror ju att själen vill vidare. Dit där den kan få ut mer glädje....

Och hur svårt det än är måste vi kunna låta själen vandra vidare.

Vet hur min morfar låg i sjukhussängen och var så gott som bortom medvetandet. Hur han försökte säga något, men till slut gav upp och bara sakta skakade på huvudet.....
Han släppte taget och somnade in någon dag senare.

Kram

 

Corina

8 augusti 2011 18:51

Å så sanna ord ! Livet är till för att levas...och döden är en del av livet även om den är tung och svår ! Är man gammal och sjuk ska man ha rätt att dö....så ska det vara, livets gång.Kram !

http://corina.bloggplatsen.se

Kattis

8 augusti 2011 22:12

Precis!
Man ska ha rätt att dö. Och det med hedern i behåll och med respekt.
Sedan hoppas vi naturligtvis att kroppen håller så länge som möjligt!
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...

Nu har det snart gått en vecka sedan mitt lopp i Vemdalen och jag har lagt om min träning inför Göteborgsvarvet halvmaraton om en månad. Så nu blir det färre höjdmeter och mer tempo. Dagens träning planerade jag för att kunna jobba på det tempo jag...

Vemdalen fjällmaraton 45km Hade tre mål för detta lopp: 1. Klara av starten och de första fyra km utan adrenalinpåslag som resulterar i att jag är energitömd efter 500m. 2. Hålla tempot för att klara mig till 32km innan repet skulle dras efter ...

Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...