Vinden drar tag i tygväggen och slänger upp den över de bortersta stolarna. Snörena är trasiga sedan länge.

Jag tar min eftermiddagskaffe ute under pergolataket på altanen. Det är ingen direkt sol, ändå känns ett tak alltid så mycket mysigare.

Min älskade fyrbenta vän nosar runt lite på gräsmattan och inne i huset råder lugnet efter maten.

Om någon timme är det dags för ett besök hos bvc. En liten ska vägas och mätas, och en större ska få sin vaccination. Polio. 

Lille D fick sin mpr-spruta för ett par månader sedan.

Jag har valt att vänta med dem tills barnen är minst tre år fyllda.

Det har varit så mycket snack om autism och diverse biverkningar att jag tycker att det känns väldigt olustigt att ge just mpr-vaccinet. Så att då kunna vänta till man lärt känna sitt barn mer, är skönt. 

Mina barn börjar ju inte på dagis före fyra års åldern, så jag anser mig kunna göra det.

Elvis sover sött i vagnen intill mig.

Jag vaggar honom halvt omedvetet med jämna mellanrum.

Det sitter i blodet. Att vagga och vyssa.

En gång kom jag på mig själv stående på ica, alldeles barnfri, och vagga kundvagnen med ordentliga tag. Kändes smått fånigt. Tror inte potatisen hade det behovet.

Det är en del som sätter sina spår efter det att man blivit förälder. Vaggning är endast ett av dem.

Andra ser man på låren..... ;-)

 

Olgalicious

2 augusti 2011 21:02

Hahahhaa så härligt att höra att jag inte e ensam om vaggandet..:D

http://olgalicious.bloggplatsen.se

Kattis

2 augusti 2011 22:57

Nej du, vi är nog några stycken ;-)

 

Karin

3 augusti 2011 06:27

Tillhör också den vaggande skaran, har många gånger stått i kassakön i affären och vaggat kundvagnen med köttfärs, bananer och falukorv..

http://karinsveranda.blogspot.com

 

FiloZophie

4 augusti 2011 13:26

Jag håller helt med dig och har har även jag väntat med mpr. När barnen är runt 18 månader härder det så oerhört mycket med hjärnans utveckling att jag personligen tyckte att den lilla grå inte skulle utsättas för mer alltså fick vaccinet vänta. Och du, när det gäller vaggandet så tror jag visst att potatisen bryr sig... precis som ankorna bryr sig om bakdagen på brödet;)
Kram

http://www.filozophie.bloggplatsen.se

Kattis

4 augusti 2011 21:41

Hahaha! Ja, man vet ju aldrig… ;-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...

Nu har det snart gått en vecka sedan mitt lopp i Vemdalen och jag har lagt om min träning inför Göteborgsvarvet halvmaraton om en månad. Så nu blir det färre höjdmeter och mer tempo. Dagens träning planerade jag för att kunna jobba på det tempo jag...

Vemdalen fjällmaraton 45km Hade tre mål för detta lopp: 1. Klara av starten och de första fyra km utan adrenalinpåslag som resulterar i att jag är energitömd efter 500m. 2. Hålla tempot för att klara mig till 32km innan repet skulle dras efter ...

Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...