I gamla fotspår har jag vandrat. Längs barndomens stigar har jag gått. Sett kända ansikten som åldrats och inte längre känner mig. Följt folkströmmar i barndomens shoppingstråk och minnts, känt igen och känt mig helt bortkommen. Det gamla blir sig aldrig likt. För det blir ju inte jag heller…

Min skrivarklåda verkar ha tagit semester.....

Ingen bloggabstinens och inga pockande ideer. 

Värmen får nog alla tankar att förångas. Sippra ut genom huden och rinna av mig tillsammans med svettpärlorna.

Apropå svettpärlor, löprundan idag var lika underbar som vanligt. Har blivit beroende. Förstås. 

Det är så fantastiskt och endorfinrusande. Hade ingen aning om att det kunde kännas så! 

Och jag vill nog påstå att mitt mål - att bli en löpare - är nått. Och det känns även det väldigt bra.

Jag som försökt så många gånger, men aldrig riktigt fått in det. Aldrig begripit mig på det där med att stå ut med att bara springa. Att inte få utföra något, inte göra några annorlunda stegkombinationer eller roliga koordinationer.

Fast nu har jag ju förstått att det är just det som är tjusningen.

Med favoritmusiken i lurarna, rytmen i benen och tankarna svävandes i det blå kan man rensa många rörigheter och lösa upp många tankeknutar.

Det är verkligen ren meditation.

Jag är sannerligen löparfrälst!

Står lite vid sidan av. På andra sidan rutan.

Smygkikar in på livet genom skyltfönstret. Ser hur det sakta tar sig framåt. 

Ser tonårsgänget slänga upp sina sista slantar för en sen hamburgare straxt innan stängningsdags. De sölar och tuppar sig vid ketshup-pumpen.

Vid ett bord fnittrar några tjejer över varsin kaffekopp. Vid deras fötter travas shoppingkassarna i hög. De första egna lönerna är det lätt att göra sig av med.

En bit bakom står ett ungt förälskat par med en nyckel i handen.

Köpekontraktet är underskrivet och den lilla stugan i skogen är deras. De har lagt ut en väg. Nu ska den bara följas.

Sen rullar familjetåget förbi framför rutan i en väldig fart. 

Vagnar fulla av bebisar, blöjor och hysteriska skratt. Sena nätter och nya upptäckter. Känslostormar.

Tåget rullar runt i en evighetsloop, förbi växeln som kan ta det vidare över en lång och hög bro. Vart den mäktiga bron leder kan jag inte se. Jag förstår att tåget snart kommer växlas över, men var den kommer rullas vidare kan jag inte veta. Spännande och väldigt läskigt på samma gång.......

Med en hand i bakfickan hänger han vid staketet.

Skolgården är öde och solen gassar obarmhärtigt in i varje hörn.

Han har en cigg i mungipan, en keps bak och fram och vid fötterna står en halvdrucken cola. Han är inte särskilt lång men håller hakan högt i ett försök att visa storhet. Ingen har ännu vågat stöta sig med honom, så tryggheten är redan stabiliserad. Han känner sig tuff.

Inne i skolan är varje sal fullsatt och lektionerna i full gång. Men det bekommer honom inte. Han går inte någonstans om inte han känner för det, sätter sig inte på någon stol och lyssnar inte på någon om inte han vill det.

Det är hans liv och han tänker leva det som han själv vill.

Att hänga vid staketet är inte roligt i timmar. Han sparkar till colaburken och slänger fimpen på marken innan han traskar hemåt.

Redan i trappen upp till lägenheten hör han de onda orden, hör de höga rösterna.

Han slänger igen dörren bakom sig när han klivit över tröskeln och genast tystnar det. Jackan slänger han på stolen.

Han tar de få stegen in på sitt rum och knäpper på datorn. Livet är kanske inte det bästa, men det är i alla fall hans....

Slänten har nu tuktats något...

Ett par vinbärsbuskar och en björnbär har dessutom fått flytta in. Och de är så välkomna och pryder sin plats så fint. Enligt mig.

Sommarlovet har redan trampat långt in på slöhetens stig. Hur många veckor har inte gått redan? Fyra! Det är väl så gott som hälften...

Jag har redan börjat känna längtan efter skolstarten. Drömmer om att besöka bokhandeln och känna lukten av alla suddegum och se alla fina pennor, block och almanackor.

Fjärde lille pojken börjar sexårs nu. Ny skolväska behövs. Åh, så spännande det ska bli!

Semestern har den med snart gått till hälften....

Och inget har vi gjort. Förutom en väldans massa här hemma.

Dräneringen är färdig och gräsmattan det med. Det mesta har klarat sig, men en del får vi så om.

Baksidan vid garaget har blivit omgjord och ska få nysådd gräsyta den med.

Det blir så fint så :-)

Livet tycks gå med ett par steg fram och sen ett bak...

Det knarrar om vagnen när jag rullar lillskrutten till dagens första middagslur. I trädgårdarna runt mig råder redan full aktivitet, det klipps gräs och körs maskiner. Är det det som är semesterljud… Att vi låter semestern försätta oss i stillhet är en skröna blott. Det är under vår långa ledighet vi ska passa på att hinna med att fixa allt det där vi inte prioriterat mellan arbetspassen tidigare. Allt det där vi säger oss inte hunnit med. Och så alla sommarmåsten. Gräsmattan som ska se ut som en golfgreen, buskarna som ska vara beskurna enligt konstens alla regler, rabatternas skönhet måste rensas fram (som vi tror vi ska sitta i vilstolen och njuta av nån gång) och så alla ätbara odlingar vi bara måste ha som kräver sin rensning och gödsling… Fast även om det kanske inte är ren vila, så kan det nog klassas som välbehövlig terapi. Där en del rensar psyket bäst i hängmattan kräver andra att rensningen även sker med blicken.

Min fyrbenta vän skuttar lyckligt bredvid mig. Han är på väg till en kompis och han har bråttom. Mina ögon sneglar in på alla tomter vi passerar. Välklippta gräsmattor och tuktade häckar. Nymålade plank och spikraka grusgångar. Plötsligt landar min blick på rostfärgade tegelpannor. Slitna av väder och vind ligger de på rad över en vitkalkad låg liten mur. Omgärdade av perfekta små tidskrävande trädgårdar lyser deras skönhet extra starkt. Vi människor kämpar med liv och lust för att göra naturen vacker. Vi glömmer bort att det är naturens egen specialitet…