Att känna hur kontrollen släpps och själen mjuknar

sinnena öppnas och intrycken välkomnas

får kroppen att lätta.

Då de stora kraven lossar och ytan rämnar

fysiken blir en tillgång och formen ses i styrka

blir själen oövervinnelig.

Att få vistas i det vackra och få andas tallens doft

känna mjukheten hos mossan och bergets vassa kant

får själ och kropp att mötas.

                              KT -11

Grenarna rispar mot mina ben. Det smärtar i min nacke.

Bakom mig går maken och jag kollar ständigt att alla gossar är med.

Tar ett hårt gepp om ryggsäckens axelremmar och drar ut den från kroppen så långt det är möjligt för att underlätta tyngden mot nacken en kortare stund.

Kikar bakåt för att kunna skymta lilleplutten som sitter i ryggsäcken. Han sover.

Vandrar över berget. Ser ut över vattnet som glittrar långt där nere. 

Plötsligt framför mig, en stilig huggorm som önskar oss lycka till på färden. I övrigt råkar vi inte på några av skogens större invånare. Alla tycks vilja lämna oss ifred. 

Det kurrar inte i någons mage, ändå beslutar vi oss för att nu måste det nog vara dags för en matpaus. De hårt ansträngda kropparna är i stort behov av energipåfyllning.

Ett liggunderlag slängs ut över bergsknallen.

Myrorna gör oss sällskap. De vill inte se sig förbisedda. 

Några brödbitar med viltost och ett par klunkar vatten senare trampar vi vidare.

Vi har ett mål. En sjö att vila vid.

Frågan är bara hur lång tid det tar att komma dit.

En fot framför den andra. Ett steg i taget. I sinom tid är vi där...