Dagen D.

Uppstigning och stoppa magsäckarna fulla med havregrynsgröt och ägg.

Pirrigt och superkul!

Ställde bilen på sin plats och placerade var ryggsäck på sin rättmätige bärare. Satte dessutom en banan i handen på alla. Allt i rädsla av att ha för lite mat med oss.

Sen gick vi...

En lite märklig känsla att lämna bilen och bara gå. Veta att vi kommer inte tillbaka förrän imorgon.

Med kartans hjälp höll vi koll på leden och intilliggande vägar.

Till en början höll vi oss till grusvägen. Varför krångla in på stigen innan vi verkligen måste?

Och vi hann inte ens in på leden innan det började tjorvas i gruppen.

Konstigt, men så är det ofta.

Det gnälls och klagas när kroppen börja märka av tyngden och besväret.

Sen när det stabiliserats och vants in går det riktigt bra.

Vi gick med solen i ansiktet och vinden i håret.

Vandrade över grusväg, äng och berg.

När klockan närmade sig fyra började kraften ta slut på riktigt.

Dextrosolet var det som höll oss på benen. Och en och annan chokladbit ;-)

Vi bestämde oss för att slå läger vid nästa sjö.

Och den sista biten kändes som flera mil bara den.

När tältpinnarna slogs ner mätte vandringen ca 13km.

Men vi gjorde det! 

Kvällen var supermysig med tallbarrste, pinnbröd och fiskelycka. (Mest lycka för fiskarna, för de klarade sig undan)

Och vår stora Idol visade sig vara lille Dennis som med sina korta, treåriga ben bara trallade sig fram kilometer för kilometer!

Helt otroligt...

Sen var det endast natten kvar.

Sova i tält utan ihopsittande golv på en bergssluttning med en tuttandes liten....

Tja, lite sov jag i alla fall. Med blåbärsris bakom öronen.

Men oj så ofta jag vaknade av rädsla för inkommande orm....

Min älskade fyrfoting fick mig knappast tryggare. Han var så totalt utslagen att han skulle nog inte bry sig om så ett vildsvin knatade in genom duken ;-)

Gossarna sov ordentligt i varje fall. 

Och det är ju huvudsaken.

Det är lite häftigt hur kroppen går in i ett annat skede då man vet att mat och vatten inte finns i mängder. Den ställer in sig på svält.

Inte åt vi mycket, men inte var vi särskilt hungriga heller....

Man bara härdar ut.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...

Nu har det snart gått en vecka sedan mitt lopp i Vemdalen och jag har lagt om min träning inför Göteborgsvarvet halvmaraton om en månad. Så nu blir det färre höjdmeter och mer tempo. Dagens träning planerade jag för att kunna jobba på det tempo jag...

Vemdalen fjällmaraton 45km Hade tre mål för detta lopp: 1. Klara av starten och de första fyra km utan adrenalinpåslag som resulterar i att jag är energitömd efter 500m. 2. Hålla tempot för att klara mig till 32km innan repet skulle dras efter ...

Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...