Varsamt river jag bort skyddsplasten. Alldeles ny och osedd vilar den i mina händer. Högtidsfullt öppnar jag de första sidorna och låter de blanka bilderna förtrolla mig. Håller upp den mot ansiktet och tar ett djupt andetag, doften från sidornas färgtryck är fylld av drömmar. En ny katalog. Och med höstens mustiga färgskalor också. Bättre blir det inte… ;-)

Med blommor i håret står hon vid sidan av vägen.

Klänningen är sliten och har en lång reva. De solbrända benen är matta och fyllda av rivsår. Flickans armar hänger slappt och hoppet tycks ha lämnat henne övergiven.

Vägen hon stannat vid är en grusig skogsväg, där naturens envishet låtit klöver och blåklockor trotsigt växa sig höga i vägens mittfåra.

Figuren vid dikets kant suckar och lyfter sina taniga armar för att samla ihop håret bak i nacken. 

Var är hon på väg och var kommer hon ifrån?

Och varför är hon så uppgiven.....