Bakom huset, på andra sidan skogen, målar den sakta sänkande solen himlen rosa.

En vecka har runnit iväg av sommarlovet och en stor del av tiden har gått åt till att forma det sociala. Vill nästa kalla det bootcamp...

Att plötsligt stötas och nötas mot varandra per konstantum är ovant. Kräver en tids mobilisering och invänjning.

Hoppas vi kommit över den tröskeln snart.

Skönt att veta att det alltid är likadant inför en lång tids ledighet. Fast det känns ändå så onödigt.

En av gossarna är något fruktansvärt uttråkad. Längtar redan tillbaka till skolan. Bara för att ha något att göra.

Inte vill han ringa några vänner heller.

Gossmor kan ju inte agera underhållare 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan!

Om solen skinit och värmt oss åtminstone liiiite mer hade jag kanske, bara kanske, packat in oss för en tur till stranden.

Turisttåget i byn är ju gratis. Gossfamiljen får väl underhålla sig med att snurra runt i den lilla staden tills vi blir yra i knoppen. Om inte annat så tills gossfar också har sommarlov.

Det roar väl inte de stora grabbarna, men lille D tutar nog gladeligen dagarna i ända.....

Syskongunga

Vaknar till synen av det vackraste lilla leende. En blick fylld av bus och två gosiga armar som sträcks mot mig.

Kan dagen börja bättre?

Två små bröder som nyvaket och ändå klarvaket gläds åt att få umgås igen. Lille D kramar och brottas med sin lillebror, som skrattande gillar läget.

Sommarlovet betyder inte bara sovmorgon. Det betyder dessutom att de vanliga hundpromenaderna per automatik försvinner. 

Så upp, hoppa i kläderna och ta en sväng innan frukost får lov att bli en ny rutin.

Det är mysigt att komma ut i den tidiga morgonen. Se hur vardagen rullar på för så många. Stå bredvid och iaktta hur andras vägar leder till jobbet och själv i sakta mak promenera hem till frukosbordet.

Sovmorgon eller inte. Sommarlov är ändå sommarlov.