Nostalgitripp tillsammans med tre stora gossar. 'Tillbaka till framtiden' visar oss en skrämmande framtidsbild av samhället, som det kan komma se ut om många decennier ;-), år 2015. Framtiden är snart historia. Lustigt att se tolkningen av framtidens mode, arkitektur och teknik av dåtidens visionärer. Kan inte påstå att de prickade många rätt dock. Än så länge kör bilarna på markbundna vägar. Men jag ska inte vara den som är den. Det är fyra år kvar…

Festival i stan.

Musik, dans och tal av storheter.

Trumpetpojken ska inta scenen med sitt lilla gäng om en timme.

Gossmor ska få njuta av lite tut-musik.

När pojken försöker ta ton med plåten i hemmet, framför gossmors öron, fungerar ingenting! Varför är det alltid så?

När mamma ska lyssna går det bara inte.

Men nu ska jag bara vara en liten individ i det "stora publikhavet" ;-)

Då får jag äntligen höra på riktigt. Utan ilska och sura miner... 

Som klistrad kring stången. Så hänger den, rakt ner slickad runt flaggstången. Flaggan vajar inte glatt idag.

Detta regn som häller sig över oss med lagom långa mellanrum ger ingen styrka till vajning.

Äldsta gossen sprang skolmaraton på eftermiddagen, och lyckades få sin runda i några strålar solsken till och med. Ibland har man tur.

Jag känner mig lite som vädret själv faktiskt.

Pendlar mellan strålande solkänslor och dystra regnskurar.

Ännu har inget besked meddelats. Ingen telefonsignal med fastställd dom ringer.

Min lilla dröm säljes ju av svenska kyrkan, och idag var det till och med en artikel om försäljningen i länstidningen. Suck!

Kan jag få svart på vitt att det inte blir vi som får det, så jag kan gå vidare med mitt liv!

Det känns som att hela livet står på paus. Håller andan.

Väntar på att se i vilken riktning det ska vandra.

Ser solen lysa upp björkarna utanför mitt fönster.

Himlen bakom är mulet svart.

Det är som om mörkret vill hjälpa mig att se det vackra.

Mulen himmel framhäver solens strålar bäst.....

Nerverna är inte att leka med just för tillfället.

Aldrig har väl mitt liv legat så bokstavligen i Herrens händer.....

Min dröm och vision ligger just i det nu på kyrkans bord. Det är upp till dem vem som ska få förvalta deras lilla ögonsten.

För mig är det den vackraste gnistrande lilla ögonsten. För någon annan är det mer likt en sten i ögat. Ett problem.

Domen har ännu inte fallit.

Fast det kan inte handla om många timmar eller minuter nu.

"I surrender all".......

Likt varje moder ömmar jag för mina barns lycka och välmående. Och likt alla mödrar gör jag det på mitt sätt. För att jag ska kunna ge mina barn den bästa tänkbara barndom tror jag att det är nödvändigt att jag även ser till att låta mig själv vara lycklig. En förälder i psykisk obalans blir nog lätt en obalanserad förälder. Och vägen till lycka ser för alla helt olika ut. Vi ser på livets hinder med varierande tålighet. Prioriterar vardagarnas uppgifter alldeles olika och gläds i skilda nivåer åt livets möjligheter till guldkanter åt det enkla. Vi har inte alls samma krav, helt enkelt. Min dröm är inte din dröm. Men den är inte sämre för det. Det jag tror ger mina barn en fantastisk uppväxt, tror inte du är bra för dina. Och båda har vi rätt. Den enda rätta vägen, är den vi tror på. Och jag tror. Herre min skapare, vad jag tror…

Med händerna i ett stadigt grepp om handtaget på vagnen gick vi till dagis så fort vi bara kunde denna morgon. Blåsten var inte vare sig svag eller ljum.  

Denna soliga dag med sin kraftiga blåst kommer med all sannolikhet bli domens dag.

Min lilla kärlek till mina drömmars objekt kommer att få följa med vinden till fjärran.

Fast det har jag ju vetat hela tiden. Men som sagt hoppet griper tag vare sig man vill eller inte.....

Ska bli skönt att få släppa det och kunna slå det ur huvudet.

"Den som söker skall finna", heter det inte så?

Att jag sökt i nästan tio år, spelar väl ingen roll i sammanhanget.