Drömlandet

Imorgon börjar vi om igen.

Ny dag. Nya tag.

En vecka med lite lagom upptecknat i almanackan. 

En diagramkontroll, ett samtal, en fika. Ser ut att bli en bra vecka det här.

Men det blir ingen ny dag och ny vecka innan vi tar farväl av den gamla.

Såååå....God Natt!

De börjar bli brännmärken i plankgolvet...

Elvis far som ett yrväder i sin snabba gåstol. Det gäller att vara beredd på krockar.

Och allt som ligger på soffbordet ligger i farozonen, hans armar är så mycket längre än man tror. Och knapparna på alla tv-manicker sen.....

Tänk att det inte var så länge sedan lille D var i samma stadie och ändå känns det som evigheter sen. 

Man är väl bra på att leva i nuet. Eller nåt....

Intill mig brinner brasan skönt. Vädret därutanför fönstret är allt annat än trevligt.

Vore det inte för det stora påskliljor-krokus arrangemanget på bordet framför mig skulle jag kunna tro att det är höst.

Faktum är att häromdagen lades en beställning om ett par nya tofflor från storpojken in hos mig. Och jag tänkte då stilla för mig själv att vad bra att han behöver det nu, till hösten. För sen till våren är de ju alltid slut eller undanplockade...?!

Det känns som att denna vinter/vår har varit så lång att vi liksom hoppat över sommaren och gått vidare in på nästa höst istället.

Men två par shorts har jag vågat mig på att köpa till ett par mindre gossar i alla fall!

För någon gång blir det väl varmt ändå....hoppas jag..

En gång åt jag frukost två gånger. Eller tre, och fyra....

Börjar med ett ägg sen;

ska någon ha hjälp med att bre smörgåsen

en annan hjälp på toaletten

får i mig några klunkar smoothie sen;

vägrar plutten gröten

måste vispa ihop välling istället

får några tuggor makrill sen;

spiller någon ut juice över hela bordet

blöta kläder måste bytas.

Efter många om och men är min frukost uppäten

och alla barn klara och bortsprungna.

Jag suckar njutningsfullt och kör ut min lille älskade sovande plutt i vagnen.

Det är trots allt helt underbart med ett liv tillsammans med barn!

Kaffet smakar så mycket bättre med dig i huset.

Pizzakartongerna tronar skamligt vid köksgrinden.

Magen känns mätt och tung. Men sinnet jublar ändå.

Familjen är komplett och husets innevånare är samtliga på plats.

Prover måste visst fortsätta tas och såret ska kontrolleras. 

Fast ett dygns vila får du nu i alla fall. På måndag ska du tillbaka.

Din arm är alldeles prickig efter alla stick och blodutsugningar. Jag med min sprutskräck skulle nog knappt pallat hälften......

Kvällens soffstund närmar sig och det var länge sen det kändes så efterlängtat.

Fast först ska tre små grisar in i duschen....

Hon packar sin ryggsäck med det som känns viktigt för stunden.

Snörar sina kängor och drar ner kepsen på hjässan.

Hon kniper åt sig biljetten från hyllan, låser dörren efter sig och slänger nycklarna i granndörrens brevinkast.

Nu är hon på väg......

Någon skulle bekymra sig om innehållet i väskan. Finns där allt hon kan tänkas behöva? Hon rycker på axlarna åt tanken, det är en fundering hon lärt sig att strunta i. Det ordnar sig är hennes melodi.

Livet bär hon med sig, med eller utan väska.

Och det gamla vill hon inte bära resten av resan. Då kroknar själen..

Det viktiga är morgondagen.

En liten flisa av trä.

Något mindre sterilt som används för att dra ut flisan ur fingret.

Och en absolut fientlig bakterie som lyckas blanda sig i....

Så litet. Så lätt hänt. Så vardagligt. Och plötsligt så allvarligt.

Hur många gånger har inte jag, och många med mig, sett snöstormen i Katthult. Sett hur ofattbart sjuk Alfred blir från ett litet skärsår i tummen. Modige Emil som trotsar alla andras missmod, ger sig ut i det hemskaste ovädret och räddar livet på Alfred.

Aldrig trodde jag liknande kunde ske i mitt moderna liv.....

Ändå ligger nu min älskade man på lasarettet med uppskuret finger.

Med nålar, dropp och intravenöst penicillin.

Och hemmet känns konstigt. Barnen har svårt att sova.

Att veta att pappa ligger på sjukhuset är nervpirrande......