Med själen bakbunden sitter hon förstulen och ser åkrarna rulla förbi utanför fönstret.

Kraftlös och uttömd.

Lämnat en bit av sitt liv vid den andra perrongen.

Reser från en pusselbit till en annan.

Och aldrig kan hon sätta ihop dem. Aldrig kan livet bli helt.

Livet utspelar sig i två världar.

Där hon får gestalta två roller. Anpassa sig efter pusselbiten. 

Formas för att sedan omformas.

Det är inte lätt.

Men vad har hon för val....

Lille D går omkring och känner sig alldeles väldigt viktig. Ser alldeles väldigt viktig ut.

Pratar och diskuterar om alla möjliga viktigheter. Svarar högdraget på snabbt ställda frågor och snörper lite på munnen med jämna mellanrum.

Vilka frågor som ställs hör jag inte....

I handen håller han en walkie-talkie.

Det sprakar och knastrar ur högtalaren. Piper och tjuter.

Att prata med någon som inte ens syns är spännande!

Man känner sig som en hemlig agent.

Lille D tittar upp och flinar åt mig när han smyger förbi.

-"Vem pratar du med?" frågar jag i förbifarten.

-"Andra sidan........"

Förmodligen ingen, gissar jag.

Det ligger en ton av fuktig mylla i luften. Trots att längtan efter vår och sol är stark så myser jag av doften. Regnar gör det inte, men det hänger varnande över oss. Och känslan är mer åt det höstlika hållet. Idag igen. Lille D studsar glatt omkring i sina fina äppelstövlar. Vem kan ogilla plaskväder med sådana härliga fotkläder…

Sjuder, bubblar och fräser. Ja rent av kokar gör det! Inom mig. Arg som det argaste bi. Kolosalt svart av ilska känner jag mig. Och det tär något fruktansvärt på mina krafter. Blir alldeles matt. Och varm och svettig, så klart när det kokar så… Vet dock inte riktigt vad jag ska göra av mina aggressioner. Riktat dem åt rätt håll har jag. Som att hälla vatten på en gås var det. Verkningslöst helt och hållet. Skänkte bara mer glöd åt brasan. 'Tyst. Ta till mig. Tänka.' fanns liksom inte på världskartan i det hålet. (tomhålet) Schhhh. *fingret för munnen* Hör ni? Det har slutat puttra nu! Det gick visst att knappra sig ur brasan också. Skönt! Fast jag borde fortfarande få duscha…

Reslusten kom plötsligt över mig

-"Tar han sig framåt?"

Sjuksystern på bvc ställer de vanliga frågorna när jag är där för månadens mät och längdkontroll.

Samma härliga tjej som vägt och mätt den större delen av min barnaskara.

Och fram tar han sig ju min lilleplutt.

Och tar han sig inte fram själv, så är det någon annan som tar honom någonstans!

Elvis är familjens stora kelgris. Vare sig han vill det eller inte ;-)

För alla övriga familjemedlemmar vill ju kela med honom.

Krama, bära, busa, leka.....

Gränsen går vid blöjbyte.

Där tar jag stopp.

En bror har faktiskt velat. Men det vill inte jag.

Knäpp eller?

Hjälpa till och klä på och klä av okej. 

Resten sköter jag helst själv.

Att vara så älskad måste vara härligt!

Livets medelpunkt.

Att älska någon liten så högt. Också härligt!

Läste någonstans för länge sedan att orsaken till de framavlade plattnosiga hunddjuren är att valpar alltid har väldigt små och korta nosar, och att det väcker därmed allas modersinstinkt/omsorgslusta att se en hund med kort nos. 

Att det därför omedvetet tolkas som fantastiskt sött.

Varför älskar vi alla bebisar/valpar då?

För att de är så otroligt försvarslösa?

För att vi känner oss behövda?

För att vi blir stärkta av att få rå om någon annan levande varelse?

Avskedet av en älskad fyrfota vän är så kolossalt svårt.

Vilket i mångas ögon kan vara svårförståeligt.

Det hänger nog samman med, inte bara det faktum att de är just våra älskade vänner, utan även att de är så försvarslösa. Vi har vårdat och ömmat för dem under (förhoppningsvis) många år.

Deras liv har legat i våra händer.

Om man någon gång kan säga att man axlar herrens roll, så är det väl just då man beslutar att någons liv är tillräckligt dåligt för att avslutas.

Att få äran att vårda och ta hand om en liten varelse, människa som hund, är ett privilegium. Lycka.

Men det är dessutom ett livsavgörande ansvar......

"Skönheten ligger i betraktarens öga…"Allas våra åsikter och värderingar speglar ju till stor del våra förväntningar och erfarenheter.Att få komplimanger är därför tvådelat. Och kanske just därför inte så lätt att ta till sig.Någon berömmer mig för min styrka.Alltid kul att höra, men hur kommer det sig att personen ifråga tycker så?Av någon anledning säger dennes erfarenheter att min person inte speglar stor styrka. Förväntningarna är att jag ska ge en lätt brottningsmatch.Det är min ryggsäck som ger mig något att jämföra med.Varje bild och scen jag ser och varje ton jag hör jämförs med allt som passerat mina sinnen tidigare.Jämförs, jämförs, jämförs. Man ska ju inte jämföra....Fast åt fanders med alla fåniga förväntningar!En komplimang är en komplimang. Det ska bara kunna sugas in och tillåta glädjas.Så tack!!!

Att ta emot kritik kan vara svårt.

Det gäller att försöka tänka utanför sig själv. Bara se till sak och agerande.

Att så gott det går inte genast ta till försvar, utan istället låta tankarna snurra kring varianter av det egna beteendet. 

Varför kan det jag gjorde varit sårande eller på annat sätt felaktigt?

Kan jag pröva att göra på något annat sätt?

Eller måste jag helt enkelt be om ursäkt och säga att det finns ingen annan väg för mig att ta?

Att ta emot beröm kan vara minst lika svårt.

Pinsamt. Nästan skamligt....

Är jag verkligen förtjänt dessa komplimanger?

Jag lyckades säkert inte medvetet göra det som anses så bra! Det var säkert bara en lyckoträff!

Det var en tillfällighet, en engånghändelse.....

Jag ska hädanefter försöka möta kritik och beröm med tystnad.

Lyssna. Förstå. Tacka. 

Och sen tänka, ta till mig och vid behov göra om. 

Eller bara göra mer......