Frukostbullebak

Status; avkopplad. Nerladdad och urkopplad. Sladdlös. Om outfiten finns inte mycket att tillägga. Lössläppt. Nerkrupen i soffan med en stor balja te. Chipsskålen är tom och större delen av gossflocken sover. Ser fram emot en välgörande och refillande natts sömn. Och förhoppningsvis ett urladdande och uttömmande träningspass under morgonkvisten…

Själen fyndar inte alltid på rea......

Fyndat har jag gjort idag. Förgyllt vardagen en aning och höjt egot lite.

Plånboken kallade det knappast fynd. Men jag lurar den att tro på investeringskontot.

Ibland så.....

Denna vecka har inte bara slantarna snurrat ner i svarta hålet. Även de flesta av denna veckas dagar tycks också ha sugits in där.

Men är det inte så att det som försvinner i de svarta hålen kommer ut i andra änden?! Att de svarta hålen är som genvägar...

Då är det bara att leta efter den andra änden då!

Där lär jag finna en skattkista full av mina uppsugna slantar. Och säkerligen lika många dagar.....

Dagen då tiden stannar. Vägen tagit slut och resan nått sitt mål. Med njutningsfylld mättnadskänsla hoppas jag då få tacka för mig. Leende minnas alla underbara dagar, upplevelser och lyckliga stunder. Leva livet till max har väl aldrig varit en av mina motton. Däremot har jag en bestämd åsikt kring att det jag väljer att göra, ska göras helhjärtat och fullt ut. Ordentligt. (se bara på mitt sätt att leva familjeliv;-) Fast när jag väljer ett spår, och kör fullbelyst utmed det, vet jag ju att jag kommer passera ett otal sidospår jag då måste blunda för. Och det känns ibland lite deprimerande. Jag skulle vilja leva ett liv där jag studerade till en ålder av trettio drygt, och blev superduperintelligent inom något jätteimponerade. Jag skulle vilja packa en ryggsäck och kuska runt i världen i flera år, jobba mig kors och tvärs över världskartan. Skulle vilja bo mitt i en riktigt stor stad och få njuta av nattens ljud och belysning från min balkong högt ovanför. Eller få leva tvättäkta bondgårdsliv med höns insmitande genom köksdörren. Jag bara måste få leva några liv till…

Norpar åt sig en köttbulle som blivit kvar efter lunchen och släntrar iväg och sätter sig vid det stora svarta köksbordet.

Dags för högläsning.

Läsa kan han. Om inte med flyt så nära på.

Ändå så finns inte riktigt den där entusiastiska geisten där. Ingen riktig läsglädje.

Och är det något jag vill pränta i mina barn så är det just nöjet och spänningen med att läsa....

För att stimulera det hela lät jag pojken för ett par månader sedan gå med i en bokklubb. För till det var viljan stark. 

Jag försökte (med något dolda baktankar) avböja den önskningen till en början.

Fast sen kom jag överens med gossen att om jag fick böckerna lästa högt för mig, så okej.

Från skolan har han vid ett par tillfällen fått hem stora målarbilder där han ska fylla ett fält per lästa tio minuter.

Och då må ni tro att det gått undan!

Så nu har vi knåpat ihop en sådan själv dessutom.

Med en ruta att fylla i per läst sida, och en hatt med trettio rutor, ska vi se hur lång tid det tar att fylla den......

Vaknat. Borstat tänderna. Klätt mig. Gjort jordgubbssmoothie. Dukat frukost. Matat Elvis. Fått i mat i flocken. Städat undan. Väntat på startsignal. Och öppnat ögonen…