Direktlänk till inlägg 12 februari 2011
Så seglar vi vidare i livet. På var sin ände av landskartan. Ödet har delat på oss, men livet kan aldrig sära oss åt. Tillvaron låter oss inte talas vid var dag, men vi finns hos varandra tjugofyra timmar om dygnet. Många är de minnen vi delar, många stunder av gråt och skratt. Trots att vi inte lyckas ses så ofta som vi båda önskar känns varje möte så naturligt som om vi sågs senast igår. När vi pratar med varandra, läser vi varandra mellan orden. Varje underton och tankegång följer vi så lätt. Det är en trygghet att känna sådan stark samhörighet med någon. Att se samma lustiga vinklar av livets nycker och kunna bjuda på sin egen klantighet. Att ha en sann vän är en ren lycka :-) En hamn att tryggt ankra vid när livet blåser storm. Eller glatt fira hos när man har vind i seglen…
Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...
Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | ||||
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | |||
14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | |||
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | |||
28 | |||||||||
|