En långvarig längtan efter rårakor fick mig nu till kvällen att ta saken i egna händer och börja riva potatis. Samtliga barn var skickade i säng med tanke på att så smått vrida tillbaka dygnets omkullkastning, och film i mitt intresse noterades på tablån. Kan bli en bra kväll detta! Lök hackades och smetana och rom sopades fram ur kylen, både röd och svart rom gömde det sig i mitt något vildvuxna kylförvaringsutrymme, trevligt när det visar sig innehålla fler godsaker än man är medveten om! Pannan värmdes upp och i den lades en boll av potatisrivet som sen plattades till. Allt enligt konstens (receptets) alla regler. För det är jag bra på ser ni. Att följa alla regler. Men regler är ju som bekant till för att brytas… Ja, stekt riven potatis blev det i alla fall. Om än inte så där frasiga och vackert runda till formen. Men viktigast av allt; svingott var det!

Blev mött av solen under min morgontur med hunden, det var som att få en vitamindrink slängd i ansiktet. Nästan chockartad känsla av återseende av bortglömd bekantskap! Den log mig in i själen och gav löften om en snart tilltätad kontakt igen. Jag hävdar bestämt att jag är god vän med mörkret, men då jag plötsligt påminns om solens magiska krafter väcks min längtan åter efter ljuset. Förmodligen är det väl just variationen som höjer var årstid till max. Jag är glad att bo i norden med våra kontraster…

På köksbänken samsas en stor ugnsform, tömd på smaskig potatisgratäng, med en drös glas och några chokladkladdiga skålar på den lilla ytan. Diskmaskinen surrar för andra gången och ändå får några smutsiga servisdelar stå och invänta sin tur i nästa omgång.

Ett vaxljus har brunnit ut och bäddat in hela staken med sin gula massa, bredvid står ett fåtal vita ljus som ännu skänker oss lite stämning. Det har varit en trevlig kväll.

Liksom det brukar vara i glada vänners lag......

Middag med ett fullsatt bord. Många skrattande barn och vuxna. Samtliga ätandes med god aptit.

Stundom med stoj i överkant, både hos små och stora. Vuxna som skrämmer så barnen faller som käglor i ett chockartat skrattanfall.

Film som samlar en barnskara, i väldigt varierande åldersfördelning, till en gemensam stund i tv-rummets mörker och minnen som samlar de vuxna i forna känslostormar.

En kväll med mycket trevligt umgänge........

Snön yr kring däcken på den lilla röda fyrhjulingen när gossens sladdiver tar honom runt, runt, runt i en fartfylld virvel. Undrar stilla om jag borde känna mer nervositet än vad jag gör, med en pojk som tycks testa gränserna så gladeligen. Är det en moders uppgift att stoppa, hindra och sakta ner småttingar som tycks helt fria från rädslor? Eller är det en god egenskap att vara full av odödlighetstro? Det är lustigt hur en hop barn sprungna ur samma källa kan hysa sådana totalt olika känsloliv! En som är otroligt lugn och försiktig, har lätt till oro och vill veta precis vad som väntar runt hörnet innan han vågar sig fram. Och nästa som kastar sig in i allt hals över huvud, ivrig att inte gå miste om minsta möjlighet till en stunds skoj. Två helt olika personligheter trots gemensam bakgrund, 'uppfostran' och miljö. Är det deras skilda platser i syskonskaran som ger en större inverkan på deras personlighet än allt annat?!

Med en barnaskara större än snittets blir det av naturliga skäl en ökning inom födelsedagsfirandet också. Det som däremot blivit tydligare och tydligare desto fler av killarna som kommer upp i förskoleåldern är att även frekvensen av kalasinbjudanden ökar drastiskt! Det känns snart som om ett separat konto för kompispresenter är dags att införas. Att aldrig bjuda in hela klassen när ett barn ska firas har i vårt hus alltid varit en bestämd regel. Antal barn och antal ljus på tårtan kan gott gå hand i hand. Det skapar visst ändå inte en minskad drös inbjudningar…

Hela världen är ljudisolerad. Och tom. Så när som på någon som envist vill ta sig ut med bilen. Hjulen snurrar i hög hastighet men bilen tar sig inte längre än någon decimeter, och då mer i sidled än framåt. Fast jag vet att plogbilen körde denna vägen för bara ett par timmar sen är det väldigt svårt att tro, när jag med höga knän får pulsa mig fram. Jag går med blicken fäst på mina skor. Kisandes försöker jag undvika att all snö yr in i mina ögon. Det blir inte någon lång runda, och med tanke på den lilla fyrfotingens besvärliga skuttande för att alls komma framåt, tror jag inte han misstycker. Vid busstationen står en buss och gör även den tappra försök på framfart. Det går inget vidare. Ändå tycks världen totalt tyst. Jag går med stora steg hemåt mot värmen vid brasan. När jag slutligen rundar floristen ser jag ett bisarrt tecken på liv. Mitt i den djupaste snöhögen skjuter tolv blodröda rosor upp.…

Det var sommar nu. Det var varmt.

Om en vecka skulle sommarlovet börja och det kändes i hela kroppen.

Sjutton år, på det artonde, och redan hårdhudad. Visste min plats i världen och visste vilket håll jag ville gå.

Det var vår tur att hålla i avslutningsrevyn. Traditionsenligt hölls det av tvåorna och med störst fokus på studenterna.

Mycket ironi och vassa skämt om de yngsta eleverna och mest ingrodda lärarna. Vi var inte rädda för konsekvenser, oss kunde ingen komma åt!

Dagen före revyn lyckades de mest skenheliga eleverna i klassen låna till sig nyckeln till gympasalen, platsen för det kommande framträdandet. Vi planerade en sista repetion med tillhörande avslutningsfest.

Två klasser var vi och samtliga kom. Så klart. Vi hade ju kul!

Några hade med sig något att dricka, men det blev inte något fylleslag.

Det repeterades, skrattades och snackades.

Brodern kom!

Jubilaren vi firat för några veckor sen tog med sin bror. Han. Som bar på något som var mitt....

Vi möttes och sågs.

Människor sprang överallt. Alla var glada. Imorgon skulle vi driva med skolan!

Han blev sedd av fler. Tjejer som frågade efter honom, letade efter honom, gick runt huset i sitt sökande.

Jag tog mina svängar med C och M, pratade tjejsnack i vanlig ordning. 

Stötte ideligen ihop med honom, vi tog följe till slut.

Han var snygg. Snyggare än de flesta jag mött. Lugn och stabil. Hade lätt för att andas.....

Mörkret och kvällen tog oss på bar gärning. Deras sista buss hem var snart framkörd. Den firade brodern var sen länge försvunnen. Han höll sig ju med mig istället.

Inser plötsligt att han måste springa. Regnet har börjat vräka och kanske den firade brodern redan gett sig av.

Snabbt adjö och sen borta.

Känslan inom mig var stark.

Var det förälskelse? Nej. Snarare behov.

För min egen existens skull var behovet starkt. Mitt liv låg ju i hans händer....

En nioårig legoknekt?