Medans lille plutten sover sött i sin korg passar lille D på att underhålla oss med lite skönsång ;-)

Ingen i detta huset kan egentligen spela gitarr, men en sådan hör ändå till i ett fullgott hem, på något sätt.

Brodern min har dock lovats bli den kommande läromästaren åt lille Elvis. Med det namnet måste ju lite gitarrplinkande introduceras i tidig ålder ;-)

Maken drog igår slutsatsen att vår mini-kung lär vara helt vansinnigt trött på Elvis-den-store innan han hunnit fylla myndig.

Eller inte!? Kanske bär han det med stolthet...

Att musik ska finnas runt barnen dagligdags är min önskan. Däremot ska det inte behöva vara så pretantiöst. Mer leksfullt.

Fram med en gitarr och slå bäst man vill liksom.

Eller en trumpet, xylofon, piano eller vad fasen, släpa ut en kastrull vetja!

Musik finns i allt, bara man vill......

Några åk ner för backen innan hemgång efter morgonpromenaden

Med Michael J dånande ur högtalarna drog vi loss uppe i ena gossrummet efter middagen.

Vänner på besök.

Alla barnen fick varsin lysande neonfärgad drinkpinne att dansa runt med i mörkret.

Pinnarna skapade lustiga släpljus.

Med pappas I-phone fick vi dessutom en discolampa.....

En middag så där avslappnat helt appropå. Bara dra fram det man har i skåpen och koka ihop vad det blir.

Tunnbrödrulle till exempel. Gott!

Att ha goda vänner som man kan ta en spontan träff med är underbart!

Även när man känner sig slutkörd och alldeles tom inuti kan en stunds babbel med god väninna göra underverk för humöret.

Och så lite disco på det så har vi skapat oss en helkväll!

Plötsligt slog den stora översvallande tröttheten ner och kramade hårt om mig med kyliga armar. En kopp rykande te och en gosig filt att svepa in mig i skulle jag helst vilja ha just nu. Men se det går inte an för denna gossmor! Det får bli i nästa liv… Dagen har spenderats bland stora kartonger inne på det lilla kontoret. Huvudet har snurrat i miljoner funderingar kring hur i hela friden jag ska lyckas ro detta projekt i land. Det är inte många saker vi har i vårat sovrum, inte mycket som ska flyttas ner. Inte är det heller särskilt mycket grejer som behövs inne i det blivande rv-rummet. Men men men! Inne på kontoret är det fullt, riktigt fullt. Och var i ------ ska jag göra av med allt det?! En garderob med spel, en med pussel och en med pyssel. Plus mitt eget pyssel, scrappande mm, som rymmer en gigantisk bokhylla… Det får bli ett antal vändor till tippen igen gissar jag. Blundar och slänger.

Liten bebiskropp drar upp knäna mot magen, armarna över huvudet och svankar ryggen i ett sakta sträckande uppvaknande. Liten rund blöjbak putar så sött att jag inte kan låta bli att klappa. Han öppnar sina sömndruckna ögon och när han finner mina spricker hela ansiktet upp i ett underbart leende. Att få vakna bredvid sin älskade bebis är en sann lycka! Dagen kan inte få en bättre start.

Lille D ligger bredvid mig i den stora sängen. Mellan oss gosar Elvis ner sig under täcket med tutten i högsta hugg. Det är dags för kvällens saga.

De äldre som ska vara uppe passar på att städa i legorummet medans vi läser.

"Totte och Malin", blir det. Det har Dennis valt.

Jag har läst denna lilla bok miljoner gånger, utan att överdriva ;-), och till och med treåringen kan den så gott som utantill.

Vi struntar i att läsa ur den ordagrant. Vi pratar om vad som händer i stället.

Totte är ensam, träffar Malin, de har likadana kläder, hår, ögon-näsa-mun och tutte-navel-kung.....Nej. Där tog det ju stopp....

I solskenet klär de ju av sig och ser att de inte alls är likadana längre!

Dennis ser att Totte kissar på gräsmattan. "Men vad kissar Totte med?", frågar jag.

"En snopp!" (Så klart dumma mamma.)

"Men har Malin en snopp?", undrar jag då.

"Neej."Dennis låter fundersam."Malin har ingen snopp!", utbrister han sen.

"För Malin kissar med en snippa", berättar jag. 

Och trots att vi läst och pratat om detta hundratals gånger, är det fortfarande lika märkligt och spännande. 

Finns det människor utan snoppar........?

Med lördagsgodis i sikte vallades så gott som hela barnaskaran ner till änderna i ån, för att servera dem den överblivna vörtlimpan sen jul. Våra lokala andfamiljer är alldeles väldigt bortskämda med att bjudas på allsköns godsaker. Därmed är de dessutom inte det minsta blyga, utan anfaller snarare varenda bybo som väljer att passera. Att äta ur hand är inget de räds för. Snarare klättrar de nästan upp i knät på den som söker lite närkontakt. Limpan tar rätt snabbt slut och de glupska änderna överger oss så fort de inser att bjudningen är över. Då går vår promenad vidare mot mataffärens godishyllor. Efter att ha gött de isbadande fjäderfäna är det nu dags för lite gödning av flaxande små snömonster…

klappvänliga vänner nere vid ån