De minsta och mest underbara små tår kniper runt min nästipp. Ett smittande skratt bubblar fram. Klara stora ögon som ser mig ända in i själen och starka fingrar som griper runt mina och håller hårt om hela mitt hjärta. Kärlek när den är som allra vackrast…

Vi öser lillpojken full med paket i varierande storlek. Han gräver sig fram med ett solskensleende och börjar noggrant riva upp presenterna. Först ett från bror, köpt av egna slantar, ett lego så klart. Artigt tackar han innan han fortsätter. Av märklig anledning har antalet paket blivit rätt högt. Och innehållit inte så tokigt heller… Känns bra. Ändå måste jag ovilligt erkänna för mig själv, att efter denna jubilars firande ska det bli mycket skönt med ett par månaders uppehåll tills nästa kalasande.

Vi sitter på en bänk mitt i vårat köpcentrum. Allas jackor ligger som vanligt slängda runt oss, vi är hemtama här.

Folk går förbi med målinriktade steg. De flesta går in på de olika affärerna och gör det de planerat utföra och travar vidare med sina schemalagda dagsplaner.

Vi hänger här. Vad annat ska vi göra?

Inte kan vi vara hemma hos någon, vi är ju alltid minst sex kompisar, kan ibland var ända upp emot femton stycken. Och ingen av oss vill heller visa upp sitt hem för de andra. 

Det är kallt ute, snöar och blåser, och fritidsgården är stängd på söndagar.

Men vi klagar inte...fast det kanske alla som passerar oss gör.

Jag har som vanligt börjat söndagsmorgonen med utdelning av reklam.

Ett skittråkigt göra, slitit som bara den, men det betalar bra när man just trampat över tonårsstrecket!

Mamma och jag gör det tillsammans, hon tjänar minus på kilokontot och jag tjänar plus på bankkontot. Det är min månadspeng.....

Och plus på kontot blir det. Jag är bäst på att spara! 

Jag fick mitt konto och id-kort runt nioårsåldern. Och kan det där med in- och uttag sen länge.

Jag nådde knappt upp till kassadisken i början, men längden inom mig gick till taket!

Att sitta mitt i ett köpcentrum dagarna i ända och se de vackert organiserade skyltfönstren, kan vara nog så lockande. Att sen veta att kontot inte är tomt gör det hela ännu lite köplustigare.

Jag såg de stora skyltdockorna med sina platta magar. Deras perfekt välsittande plagg. Inget som putar eller veckar sig på deras plastiga hårda kroppar.

En hade en supersnygg virkad top jag haft ögonen på så ofta att jag lärt mig varje liten tråds böjning.

Jag bestämde mig för att prova den. Jag hade ändå blivit uttråkad av allt hängande.

Den inre bilden av den perfekta provdockan var stark. 

Förmodligen så stark att jag kunde lägga den över min egen spegelbild.

Lyckan var stor när jag bestämt mig. Nu skulle jag använda mina pengar!

Den hängde sen i min garderob i många, många år.

Minnet av min lycka över den supersnygga topen gav mig länge ett hopp om att den en dag skulle sitta lika bra på mig.

Men slutligen gav jag upp. Den hamnade oanvänd i soporna.......

Idag när jag provar något plagg tar jag de första sekundernas känsla på fullaste allvar.

Känns det inte absolut superbt direkt. Då går det bort direkt......

"Ett två tre - puttaaaa!"

Grabbarna på andra sidan släpvagnen skjuter på av all sin kraft, medan jag med ett fast tag i framändan drar för allt vad tygen håller.

Vår skottning har lyckats. Släpet rullar upp för backen precis som jag planerat.

Killarna tog glatt hand om alla stora snöblock jag hackade loss ur vagnens innanmäte. Det var helt fyllt med hårdpackad snö.

Gissningsvis byggdes det en liten igloo på den andra sidan tomten.

Maken ringde för en stund sen. Han berättade med andakt i rösten att hans älskade fyrhjuling var redo för hemkomst.

Det hördes på rösten att han var osäker på sanningshalten i sitt eget uttalande.

Hurra! sjöng mitt inre. Äntligen kommer makens batteriladdare hem igen!

Därav släpets framskottning.

Alla behöver vi något att tanka i. För honom är det en sväng med extra gas i.

Något annat han är förtjust i är Marvels figurer. Batman, X-men, Spiderman m.m

Och med ett stort intresse för teknik och tillgång till en rejäl datoriserad maskin på jobbet, kan han få till en liten lekstund även där.

Det är nästan läskigt att passera detta vidunder hängandes på väggen när det skymmer. Den är 1 meter hög, så det är ingen liten grej........

Kylan är påtaglig idag. Snön är hård och isig.

Mina fötter fryser och jag vill gå in.

Det vill inte lille D....

"Skumo´boy", viskar jag knappt hörbart och plötsligt står han i hallen.

Muta eller lockelse? Det kvittar!

En dag som denna är varm choklad ett måste.

Maken lämnar jag som vanligt i soffan gasandes med sitt bilspel. Kvällen är mörk (dagen med egentligen) och det är hög tid för några timmars tvärläge. Ovanvåningen ligger alldeles tyst, förutom ett svagt brummande ljud från äldsta gossens vattentank. Fiskarna simmar lika virrigt omkring även efter att deras 'sol' slocknat. Tyst föser jag undan lite (läs;mycket) lego med foten för att kunna göra mig en gågata fram till storpojkarnas säng. De sussar sött i godan ro. Jag simmar istället in till mellangrabbarna i deras fiskrum. Ni kanske sett? Där hörs inget brummande akvarium, men däremot brummande snarkningar. Gossen i överslafen snarkade värst, med kortare andningsuppehåll och enorma svettningar som följd, innan hans polyper och mandlar kapades. Nu är det ifrån underslafen det vibrerar istället. Han väntar redan på operation, så det blir nog tyst därifrån med så småningom. Sen är det lille D kvar, som sover ensam på sitt lilla slott, som den prins han är. Jag rättar till hans täcke och ser till att alla armar och ben är täckta. Nu är det bara lillplutten och jag. Vi gosar ner oss i min stora säng och minuterna är inte många innan även denne lillkung slumrar. Jag tackar för dagen och säger god natt!

Kallt om tassarna!

Lokalen är fylld av skrattande människor. Ljudnivån höjs i takt med att antalet tomflaskor ökar.

Plötsligt hörs det skratt och busvisslingar utifrån. Det är L-E, V och ett gäng andra grabbar som också kommer för att fira M;s artonårsdag.

Med sig har de plockat på sig diverse gåvor på vägen. Stationsskylten från roslagsbanan, en diskbänk och en vägkon är vad jag kan urskilja bland bråten. Människor skrattar och ryggdunkningar utdelas.

Det råder en glad stämning och det syns att födelsedagsbarnet är mäkta nöjd över all uppmärksamhet. Det är inte en vana att känna sig så populär.

Jag sitter med C&M vid ett bord i hörnet. Undrar stilla vad jag gör här.....

Nästan alla är här. Men vi brukar inte umgås så här efter skoltid.

Vi bor alla på spritt skilda orter, det är bara gymnasievalet som fått ihop oss.

Vi är en bra klass och har alltid kul tillsammans, men när några bor i söderort och några i norrort träffas vi inte ofta annat än under skoltid.

Musiken dånar ur högtalarna och vi, tre tjejer, går ut och ställer oss på gräsmattan utanför allhuset. Några killar står redan där och pratar skämtsamt med varandra.

De drar snabbt in oss i samtalet och det dras lite vassa skämtsamma munhugg, helt i min anda. Det känns kul nu.....

Med brunt hår och vackra ögon, ögon fulla av självinsikt, ser han mig. Skimret i han ögon ger ett skimmer inom mig. Han utstrålar trygghet och ett fast rotsystem.

C noterar tiden på uret och kommenterar att sista tåget snart avgår. Vi måste springa!

Ett snabbt farväl senare är vi på väg. Det är bara den stressade andhämtningen vi sen delar på vägen mot tåget.

Inom mig känner jag mig återuppväckt. Känns som om jag plötsligt sett min fattade pusselbit. 

Det slår mig med ens. Den killen bar på något jag vill ha.

Han bar på mitt liv......

Lågan flackar när du sträcker dig efter kannan med vatten. Du ser frågande på mig och min svaga nickning ger dig signal att fylla på mitt glas också. Tallrikarna framför oss har skrapats tomma och magen kurrar nöjt. Vi låter den goda måltiden ge oss en mysig stund av välbehag. Intill oss fnittras och tjattras det. Gnabbas lite bröder emellan. Tänk att vi sitter här nu, du och jag, med ett bord besuttet av ett gäng underbara söner. Sex små gossar i olika storlek att dela all vår kärlek och omsorg med. Vår familj…