Direktlänk till inlägg 30 januari 2011
Sekunderna tickar ut nu. Som sista kornen i timglaset. De sista ögonblicken går alltid snabbare än alla miljoner dessförinnan. Håller dig i handen. Din tunna hud ser ut att vara genomskinlig, ändå är dina blodådror inte mer synbara än spindelväven i skymningen. Blodet i din kropp har saktat ner. Liksom livet. Livet som tagit dig genom år av händelserika ögonblick. Jag känner dig inte, men vet att du är älskad. Sett i dina barns ögon att ditt liv varit betydelsefullt. Nu ligger dina ögon stilla bakom de stängda ögonlocken. De har sett färdigt på livet. Nu väntar något annat. Dina andetag är långsamma och få. Vilket som helst kan vara det sista. Du ser alldeles rofylld ut inför den sista vilan och runt oss tycks nu tiden plötsligt stanna upp. Så tar du inget andetag mer. Bara släpper livet. Jag smeker sakta din handrygg och önskar dig lycka på färden…
Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...
Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | ||||||||
3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | |||
10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | |||
17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | |||
24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | |||
31 | |||||||||
|