Vi sitter på en bänk mitt i vårat köpcentrum. Allas jackor ligger som vanligt slängda runt oss, vi är hemtama här.

Folk går förbi med målinriktade steg. De flesta går in på de olika affärerna och gör det de planerat utföra och travar vidare med sina schemalagda dagsplaner.

Vi hänger här. Vad annat ska vi göra?

Inte kan vi vara hemma hos någon, vi är ju alltid minst sex kompisar, kan ibland var ända upp emot femton stycken. Och ingen av oss vill heller visa upp sitt hem för de andra. 

Det är kallt ute, snöar och blåser, och fritidsgården är stängd på söndagar.

Men vi klagar inte...fast det kanske alla som passerar oss gör.

Jag har som vanligt börjat söndagsmorgonen med utdelning av reklam.

Ett skittråkigt göra, slitit som bara den, men det betalar bra när man just trampat över tonårsstrecket!

Mamma och jag gör det tillsammans, hon tjänar minus på kilokontot och jag tjänar plus på bankkontot. Det är min månadspeng.....

Och plus på kontot blir det. Jag är bäst på att spara! 

Jag fick mitt konto och id-kort runt nioårsåldern. Och kan det där med in- och uttag sen länge.

Jag nådde knappt upp till kassadisken i början, men längden inom mig gick till taket!

Att sitta mitt i ett köpcentrum dagarna i ända och se de vackert organiserade skyltfönstren, kan vara nog så lockande. Att sen veta att kontot inte är tomt gör det hela ännu lite köplustigare.

Jag såg de stora skyltdockorna med sina platta magar. Deras perfekt välsittande plagg. Inget som putar eller veckar sig på deras plastiga hårda kroppar.

En hade en supersnygg virkad top jag haft ögonen på så ofta att jag lärt mig varje liten tråds böjning.

Jag bestämde mig för att prova den. Jag hade ändå blivit uttråkad av allt hängande.

Den inre bilden av den perfekta provdockan var stark. 

Förmodligen så stark att jag kunde lägga den över min egen spegelbild.

Lyckan var stor när jag bestämt mig. Nu skulle jag använda mina pengar!

Den hängde sen i min garderob i många, många år.

Minnet av min lycka över den supersnygga topen gav mig länge ett hopp om att den en dag skulle sitta lika bra på mig.

Men slutligen gav jag upp. Den hamnade oanvänd i soporna.......

Idag när jag provar något plagg tar jag de första sekundernas känsla på fullaste allvar.

Känns det inte absolut superbt direkt. Då går det bort direkt......

"Ett två tre - puttaaaa!"

Grabbarna på andra sidan släpvagnen skjuter på av all sin kraft, medan jag med ett fast tag i framändan drar för allt vad tygen håller.

Vår skottning har lyckats. Släpet rullar upp för backen precis som jag planerat.

Killarna tog glatt hand om alla stora snöblock jag hackade loss ur vagnens innanmäte. Det var helt fyllt med hårdpackad snö.

Gissningsvis byggdes det en liten igloo på den andra sidan tomten.

Maken ringde för en stund sen. Han berättade med andakt i rösten att hans älskade fyrhjuling var redo för hemkomst.

Det hördes på rösten att han var osäker på sanningshalten i sitt eget uttalande.

Hurra! sjöng mitt inre. Äntligen kommer makens batteriladdare hem igen!

Därav släpets framskottning.

Alla behöver vi något att tanka i. För honom är det en sväng med extra gas i.

Något annat han är förtjust i är Marvels figurer. Batman, X-men, Spiderman m.m

Och med ett stort intresse för teknik och tillgång till en rejäl datoriserad maskin på jobbet, kan han få till en liten lekstund även där.

Det är nästan läskigt att passera detta vidunder hängandes på väggen när det skymmer. Den är 1 meter hög, så det är ingen liten grej........

Kylan är påtaglig idag. Snön är hård och isig.

Mina fötter fryser och jag vill gå in.

Det vill inte lille D....

"Skumo´boy", viskar jag knappt hörbart och plötsligt står han i hallen.

Muta eller lockelse? Det kvittar!

En dag som denna är varm choklad ett måste.