Solen stod redan högt på himlen, några flugor surrade runt osten på bordet och utsidan av mjölkkannan var alldeles fuktig. Det skulle verkligen bli en varm dag idag.

Barnen vid bordet åt sin frukost under tystnad. 

Bondmoran Agnes satt med sin kopp rykande het kaffe, kokat på en flera dagar gammal kaffesump.

Mitt emot henne äter flickan Selma under glupande aptit sin tilldelade portion med gröt. Den tar fort slut och hon skrapar noggrant rent skålens kanter med träskeden.

-"Ta du lite till, flicka lilla!" Agnes tar sleven ur grytan och gräver upp det sista som är kvar. Hon öser ner det i skålen som räcks henne. Selma ser upp på henne med ögon som nästan ber om ursäkt, ursäkt för att hon trampat in i deras hem, deras liv. Ursäkt för att hon sitter vid deras bord och äter deras mat.

Det var ju inte så hon planerat sin färd......

-"Det är ingen fara! Ät du!" Agnes ler så uppmuntrande hon kan. Hon vill att den här tösen ska känna sig tillfreds och absolut inte skämmas för att hon är hungrig efter sina långa dagars vandring.

Det är något med Selma som ger henne en enorm omvårdnadsvilja. Hon vill verkligen hjälpa flickan. Vart är det meningen att hon ska ta vägen annars!?

-"Mor, får vi lämna bordet?" 

Barnen får tillåtelse och tar sina skålar till köksbänken vid väggen på andra sidan rummet. 

-"Går ni ut och tar hand om kaninerna nu?" Agnes tänker att det skulle kunna ge henne en möjlighet att prata ostört med Selma.

-"Javisst mor", storasyster Emma tar med sig en av spannarna innanför dörren, för att kunna ösa upp friskt vatten till kaninerna som är kvar hemma på gården. Lillebror följer henne som i släptåg ut genom dörren.....

Selma slickar återigen av det sista grötresterna från skeden och skjuter bak stolen och reser sig.

-"Jag är er evigt tacksam för er varma gästfrihet. Men jag ska inte störa mer."

-"Men snälla du, vart ska du ta vägen då? Tänker du vandra hela långa vägen hem igen måste du låta mig ge dig något att äta som färdkost!" Agnes blir alldeles bekymrad över denna flickas öde. Något måste hon ju kunna göra.....

-"Ja, nej hem kan jag inte gå", släpper Selma ur sig lite för fort och oplanerat.

"Eller, jag menar.....Jag ska nog gå och......" Selma tystnar när hon inser att det inte finns något hon kan påskina att hon kan ta sig för.

Agnes synar hennes arma fysiska skepnad. Liten och tanig, men med en synbart stark inre kraft. Hon utstrålar något alldeles........annorlunda.......

-"Men snälla du. Om du inte har någonstans att ta vägen, kan du väl stanna här? Ett par dagar åtminstone. Till du kommer på något annat?" Agnes undrar hur pass myndig ton hon kan ta till mot den unga. Hon vill absolut inte släppa ut henne på vägarna för att driva omkring utan mål!

Selma biter sig lite i underläppen och går in i en rejält tveksam hållning. Agnes fortsätter "Du kan ju inte bara gå härifrån när du inte har en tillstymmelse till aning om i vilken riktning du ska bege dig!"

En djup lång suck hörs från den unga. Att hon inte känner sig helt tillfreds är uppenbart.

-"Det skulle vara för några dagar då. Och att jag i så fall får möjlighet att ge en hjälpande hand åt frun."

Agnes hjärta får genast lättare att slå........

 

Anne

14 november 2010 08:56

ser alltid fram emot fortsättningen!

Kattis

14 november 2010 20:55

:-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...

Nu har det snart gått en vecka sedan mitt lopp i Vemdalen och jag har lagt om min träning inför Göteborgsvarvet halvmaraton om en månad. Så nu blir det färre höjdmeter och mer tempo. Dagens träning planerade jag för att kunna jobba på det tempo jag...

Vemdalen fjällmaraton 45km Hade tre mål för detta lopp: 1. Klara av starten och de första fyra km utan adrenalinpåslag som resulterar i att jag är energitömd efter 500m. 2. Hålla tempot för att klara mig till 32km innan repet skulle dras efter ...

Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...