I arla morgonstund väcker rara maken mig kärleksfullt med det fantastiska upplysandet om att världen utanför fönstret var vackert vit! I mitt inre speglades genast det virvlande snöstormandet som rådde utomhus. Viss känsla av panik yr runt inom mig. Blandad med ren och skär ilska, en ilska som genom att inte kunna riktas mot utomstående, istället studsas mot egen person och förstärks. Jag har ju fortfarande inte hunnit fixa vinterplagg åt äldsta gossen eller snökängor åt någon av de tre största! Och vinterdäck ska vi inte ens tala om..... Hur kan det vara så svårt att ta sig fyra mil för att handla något som är så nödvändigt?! Men det är klart, med aktiviteter tis, ons, tors kväll och inte en ledig helg sen mannaminne, minskar möjligheterna något. Speciellt som gossen som ska ha plaggen vill vara med och välja själv. Så att dra iväg under förmiddagen blev uteslutet. Men jag är lik förbenat rejält arg på mig själv. Jag borde ha fixat det för länge sen! Får väl säga som alla andra år, att nästa år, då ska jag vara ute i god tid......!

Det är svårt att stå emot den underbara doften från nygräddade kanelbullar!

Rasmus har velat baka bullar i flera dagar, men jag har hela tiden sagt nej. Att det känns för stressigt under vardagarna, åtminstone efter det att han kommit hem. Då är det ju matlagning och alla aktiviteter senare på kvällen.

Och bullar tar ju alltid så lång tid.........

Men usch så tråkig jag låter!

Jag som är hemma på heltid måste väl för i all sin dar hinna baka lite bullar!

Det är ju bara att slänga ihop lite mjöl och annat och sen kleta på lite smör kryddor, och sen in i ugnen några sekunder, så är det klart.......

Och egentligen kan du väl baka bullar själv, menade jag och bestämde att, idag får du baka direkt efter skolan.

Sagt och gjort. Så fort gossen kom in genom dörren satte han igång.

Fast nog tog det tid! Jag, med mitt kontrollbehov, var ju smått delaktig så gott som hela tiden. Dock var jag mitt i allt tvungen att laga middag. Och sen fick bullarna vänta en stund extra i sin jäsning medans vi åt mat.

Så nu för typ en halv timme sen är alla färdiggräddade ur ugnen!

Det tog ju med andra ord verkligen hela dan............

I det stora hela gör det väl inget. Inte nu när man har så stora barn att de bakar själva!

Namm namm!

Låg och myste med sängen full av barn, till en saga av Bamse.

Pyjamasarna var på och tänderna borstade. Avslutade sagostunden som sig bör med "Gud som haver", och sen var det nerkrypning i de egna sängarna för de mindre och läxläsning för de äldre.

Simon och Dennis bäddar ner sig med sina tillboxade kuddar och favoriter bland nallar............

Då kommer paniken. Var är "dockan"!!?

Dennis älskade handstickade restgarnsdocka går inte att finna någonstans!

Letar febrilt i minnet. Var sågs den sist och vad har vi gjort idag?

Neeeej!! Vi var till Ica och handlade tidigt imorse efter skolavlämning.

Dockan fick åka liten kundvagn och hjälpa till med alla inköp.

Vid kassan tömdes vagnen på varor och lille Dennis körde iväg den till parkering.

Sen minns jag ingen docka mer............!

S-K-I-T!

Skickar maken med ilexpressfart för att leta reda på den älskade tingesten.

Tyvärr kommer han hem tomhänt...

Lille D blev kärleksfullt tillånad allsköns härligt gosiga nallar av sina underbara bröder, och sömnen fanns lättillgänglig även i denna tråkiga situation.

Själv gick jag hela kvällen och muttrade. Fast övertygad om att den måste ha lämnats i den lilla kundvagnen när den parkerades bakom blommorna på Ica.

Slutligen övergick muttrandet i ren aggression mot de föräldrar som låter sina barn ta borttappade och efterlämnade saker från allmänna platser!

De ska direkt lämnas in till personal på dylika ställen eller läggas upp på iögonfallande plats för återuppfinnande!

Det finns ju dem som faktiskt söker reda på sina borttappade vantar och nallar.

Natten gick tack och lov förträffligt i alla fall........

Till morgonkvisten, efter lämning av stora ljushuvuden, sitter jag på kontoret och knappar. Lille D påminner mig från soffan bredvid att vi måste åka till Ica och hämta dockan. Den kan ju ha hittats efter stängning.....

Sekunden efter tjoar lillemannen högt till och pekar bak dörren. 

-Dockan! 

Slutet gott, allt gott. Dockan upphittad och alla nöjda och glada.

Får väl även be om ursäkt för aggressionen mot den som sig berörs......

På spisen står en plåt frukostbullar på jäsning och en hel trave kokböcker ligger där bredvid. Av obetydlig anledning gavs jag en glasskål i urtjusig modell, tillhörande min lika tjusiga KitchenAid. Med denna vackra glasskål kom en väldig lusta att vispa, fluffa, röra och blanda allsköns ingredienser. Ser degkroken fara runt med en slemmig klump, som i min vilda fantasi ska resultera i ett gäng underbart doftande rustika brödknyten. Känner hur jag sugs in i en atmosfär lik den hos "Leila bakar" eller kanske ännu hellre, köksmyset hos Nigella Lawson. Övertygad som jag är över att med samma utrustning som experterna, kan jag ju inte misslyckas, ger jag mig allt som oftast in i bagarens energiska skapande. Och trots att det lika ofta slutar med missnöje, och ubermörka brödbitar jag mycket väl kan ersätta hammaren med, så kastar jag mig på det igen efter en kortare tids surmulenhet. För, som sagt, jag har ju utrustningen. Så vad kan gå fel?!

Den tjocka trädörren gnäller när Magnus drar upp den med sina stora nävar.

Agnes slätar nervöst till kjolarna och rätar på sig där hon sitter vid bordet, och barnen, som har ansiktena vända mot dörren, har blickarna fastnaglade ditåt.

Flickan tar långsamt de få stegen över tröskeln och in i rummet. Hon niger artigt åt husmor och presenterar sig vid namn. Hon vill inte väcka mer anstöt än vad som redan ges utav hennes bristfälliga klädnad.

Magnus är den som sedan först tar till ordet.

-"Flickstackarn här har inte fått någe i magen sen igår. Nog har vi väl nått att bjuda henne på? Lite bröd och ost kanske skulle smaka?"

-"Åh, ja. Jag blir er så tacksam, vad ni än har till övers att skänka mig!", flickebarnet är ivrigt att visa sin ödmjuka glädje och lycka över att få något ätbart.

Hon har sen länge slutat känna av sin mages envisa kurrande. Det är som att den har gett upp.

Den långa vandringen hon tog sig an när hon bestämde sig för att lämna platsen hon vuxit upp på, för att försöka finna sig en ny framtid, visade sig vara lite mer ansträngande än hon alls kunnat beräkna.

Och att hon med sådan skräck skulle bli ivägjagad, när hon väl funnit sin väg fram till bergsbyn, hade hon absolut inte väntat sig!

Det var något hos de där männen som gav henne rysningar. Som om de kände henne sen förut. Och det med allt annat än värme.

Att hon, som helt fredligt kommit in i bagarstugan, med förhoppning om att kunna hjälpa till för en rimlig slant, istället skulle komma att jagas till flykt av ett gäng gastande män, var något helt annat än hon tänkt sig.

Bagarn hade tittat på henne och sen flämtande, med ögonen fyllda av förvåning, skrikit något rakt ut. Något som sen drog igång denna hätska jakt på henne, en helt oförstående ung tös. Vad han skrek kan hon inte begripa......

........"samris!"

Lämnade barnen till skolan, i ett regnigt Sörmland, med bil. Drog igång gps:n i mobilen, för att kunna lokalisera klasskompisens boende ute på de lantliga slingervägarna utanför tätorten.

Det är inte långt, men vägen leder förbi åkrar och ängar, genom ett vägskäl och sen rätt in i skogen.

Kör sakta längs grusvägen och är beredd att stanna vid varje mötesskylt, det går knappast att köra två bilar i bredd här. Sikten är heller inte särskilt god, eftersom vägen verkligen slingrar sig fram i barrskogen.

Så plötsligt, bakom några vildvuxna granar förvandlas gruset till asfalt, och skogtomterna öppnar upp sig och ståtar med välklippta gräsmattor, tjusiga rabatter och en och annan prydlig staty.

Mitt i bushen, bakom mossig sten, gömmer sig en förstklassig villagata!

Kände mig som Lucy, tyst och försiktigt letandes bland tätt hängande grenar/pälsar ramlar jag in i en helt annan värld.......

Lite fascinerande måste jag medge.

När väl brevlådan var funnen och det som skulle postas postats, var det bara att bege sig till kyrkis. Där skulle de två minsta fotas idag.

Tyvärr är min lille Dennis inte alls särskilt villig att gå längre än fem centimeter från min famn i dylika situationer. Så det gick inte alls.........

Elvis visar sig dock vara lika kunglig som namnet vill påstå, och satt i fotografens bebisdyna, rakt upp och ner med blicken direkt in i kameran och ett gravallvarligt uttryck i ansiktet. Stiligt!

Tråkigt att Dennis inte får något kort alls nu, när alla andra har tagit. Men härligt med en gosse som vet vad han inte vill och absolut inte ger med sig!

Hoppas det håller i sig.......

Nu har det ramlat in en utmaning i min väg.

Den kom från flerbarnslivet .

4 TV program jag ser på : Idol, The mentalist, Parlamentet och Nyhetsmorgon.....

4 saker jag gjort idag : lämnat/hämtat barn, dammsugit, yoga, gjort läxor.....

4 saker jag längtar efter : resa, träna mma, renovera basturummet, skogen....

4 saker på önskelistan : huset med stort H, friska välmående barn, bra skolklasser, pengar och tid till renovering.....

4 saker jag avskyr : oordning, respektlöshet, vanvård av barn, förstörelse....

Nu skickar jag utmaningen vidare till

Riesling

Filozophie

Mia

Nattmia

Mätt i magen sitter jag och ammar liten Elvis vid middagsbordet. På övervåningen körs det rally med alla cars-bilarna, med äkta ljudeffekter och verklighetstrogen decibellnivå. Drar fingret över tallriken för att få känna den goda smaken av steksåsen igen och känner mig nöjd med den smakliga måltiden. Och det är rätt sällsynt kan jag lova! Men idag fixade jag till en stek med god sås till, alldeles själv. Gott i både gom och sinne! Hela denna dag har flutit på så där extra bra. Jag kom upp ur sängen i rätt tid, fick äntligen en morgonpromenad till skolan och har sen hunnit med allt jag vill få gjort på en dag. Hoppas det håller i sig.....