Min käre make har bytt arbetsplats alldeles nyligen.

Från ett tidspressat rännande i en 3000m2 stor verkstad, till ett väldigt ombytligt och varierande uppgiftsschema med mestadels stillastående arbetsuppgifter. Än så länge i alla fall.....

Han har nu insett att det som förut var betald konditionsträning med hög intensitet, har blivit ett gemytligt och mer kamratligt samtalsmöjligt arbete.

Dags att lägga in lite mer av konditionen till fritiden, med andra ord.

Nog för att han med skiftande engagemang har idrottat även förut. I en blandning mellan innebandy, löpning och golf. Det sistnämna lades dock på hyllan ganska omgående.

Nu är löpning något som verkligen är hans grej och som sannerligen är svårt att finna ursäkter ifrån, då det är så otroligt lättillgängligt.

Sagt och gjort. I Måndags snörade han på sig skorna och skulle till att ge sig iväg. Då han ville få barnen till att sporra och piska honom lite, tänkte han att någon son på cykel kunde kanske tänka sig haka på.

Och det ville visst äldsta sonen gärna göra, fast till fots han med!

Hmmmm.....Skulle han palla med det?! Han är inte precis en pojk till att vilja lägga metrar bakom sig. Men å andra sidan handlar det mesta han inte gillar om sport som fotboll, bandy m.m

Kunde han verkligen tänkas tåla en språngmarsch på fyra kilometer?!

Jag gav en bestämd order till pappa, att "nu är det du som springer med honom och inte tvärtom!"

Och sen gav de sig av......

Samtidigt lade jag mig med de andra sönerna för kvällens sagostund.

En knapp halvtimme senare, närmare bestämt 24 min fick jag tydliggjort för mig sen, rusar en adrenalinstinn tioåring uppför trappan glad i hågen. Munnen glappar i en rasande fart och jag har svårt att förstå vad han säger. Men anar att glädjen kommer av att han klarat turen!

Imponerad i det yttersta får jag sen berättat för mig hur duktigt han orkat med att springa nästan hela vägen. Inte så fort som pappa kanske skulle trampat på om han fått ta det i egen takt, men vad tusan! Han grejade det!

Vid ett antal tillfällen hade han sagt att han behövde gå lite, bara för att tre meter senare åter rusat på.

Imponerad!

Dagen efter var träningsvärken ett faktum.

I en väldigt kraftig dos dessutom.

Och att ha idrott i skolan dagen efter sin första löprunda var inte heller en hjälp.

Idrottsläraren sade åt honom att springa fem varv runt salen, sen skulle muskeln vara varm och smärtan borta......

Njaaeee.... Det funkade inte riktigt.

Den kvällen var inte sömnen så lättåtkomlig. Alvedon, vetekudde och högläge gav inte heller någon lindring.

Idag har vi tagit till en skuldbeläggning och anklagat hans skor för den grymma värken. De var nog inte gjorda för sådant där.

Nu har vi varit till sportaffären och provat ut ett par ordentliga löparskor i gore-tex åt pojken. De ska det gå att springa i hela vintern, enligt försäljaren.

För iväg vill han igen, märkligt nog.

Trodde han skulle bli skrämd för livet!

Dock satte jag förbud för att haka på pappa redan idag igen.

Men på fredag, då ska han springa svängen med far sin igen.

I nya äkta löparskor......

 

Bocken

25 augusti 2010 21:57

Det vart inga ord om våra nya famijemedlem....som ska bo i hörnet i köket?!

Kattis

26 augusti 2010 08:59

Men vad gör du här!? Det blir ingen ny familjemedlem i kökshörnet!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...

Nu har det snart gått en vecka sedan mitt lopp i Vemdalen och jag har lagt om min träning inför Göteborgsvarvet halvmaraton om en månad. Så nu blir det färre höjdmeter och mer tempo. Dagens träning planerade jag för att kunna jobba på det tempo jag...

Vemdalen fjällmaraton 45km Hade tre mål för detta lopp: 1. Klara av starten och de första fyra km utan adrenalinpåslag som resulterar i att jag är energitömd efter 500m. 2. Hålla tempot för att klara mig till 32km innan repet skulle dras efter ...

Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...