Min käre make har bytt arbetsplats alldeles nyligen.

Från ett tidspressat rännande i en 3000m2 stor verkstad, till ett väldigt ombytligt och varierande uppgiftsschema med mestadels stillastående arbetsuppgifter. Än så länge i alla fall.....

Han har nu insett att det som förut var betald konditionsträning med hög intensitet, har blivit ett gemytligt och mer kamratligt samtalsmöjligt arbete.

Dags att lägga in lite mer av konditionen till fritiden, med andra ord.

Nog för att han med skiftande engagemang har idrottat även förut. I en blandning mellan innebandy, löpning och golf. Det sistnämna lades dock på hyllan ganska omgående.

Nu är löpning något som verkligen är hans grej och som sannerligen är svårt att finna ursäkter ifrån, då det är så otroligt lättillgängligt.

Sagt och gjort. I Måndags snörade han på sig skorna och skulle till att ge sig iväg. Då han ville få barnen till att sporra och piska honom lite, tänkte han att någon son på cykel kunde kanske tänka sig haka på.

Och det ville visst äldsta sonen gärna göra, fast till fots han med!

Hmmmm.....Skulle han palla med det?! Han är inte precis en pojk till att vilja lägga metrar bakom sig. Men å andra sidan handlar det mesta han inte gillar om sport som fotboll, bandy m.m

Kunde han verkligen tänkas tåla en språngmarsch på fyra kilometer?!

Jag gav en bestämd order till pappa, att "nu är det du som springer med honom och inte tvärtom!"

Och sen gav de sig av......

Samtidigt lade jag mig med de andra sönerna för kvällens sagostund.

En knapp halvtimme senare, närmare bestämt 24 min fick jag tydliggjort för mig sen, rusar en adrenalinstinn tioåring uppför trappan glad i hågen. Munnen glappar i en rasande fart och jag har svårt att förstå vad han säger. Men anar att glädjen kommer av att han klarat turen!

Imponerad i det yttersta får jag sen berättat för mig hur duktigt han orkat med att springa nästan hela vägen. Inte så fort som pappa kanske skulle trampat på om han fått ta det i egen takt, men vad tusan! Han grejade det!

Vid ett antal tillfällen hade han sagt att han behövde gå lite, bara för att tre meter senare åter rusat på.

Imponerad!

Dagen efter var träningsvärken ett faktum.

I en väldigt kraftig dos dessutom.

Och att ha idrott i skolan dagen efter sin första löprunda var inte heller en hjälp.

Idrottsläraren sade åt honom att springa fem varv runt salen, sen skulle muskeln vara varm och smärtan borta......

Njaaeee.... Det funkade inte riktigt.

Den kvällen var inte sömnen så lättåtkomlig. Alvedon, vetekudde och högläge gav inte heller någon lindring.

Idag har vi tagit till en skuldbeläggning och anklagat hans skor för den grymma värken. De var nog inte gjorda för sådant där.

Nu har vi varit till sportaffären och provat ut ett par ordentliga löparskor i gore-tex åt pojken. De ska det gå att springa i hela vintern, enligt försäljaren.

För iväg vill han igen, märkligt nog.

Trodde han skulle bli skrämd för livet!

Dock satte jag förbud för att haka på pappa redan idag igen.

Men på fredag, då ska han springa svängen med far sin igen.

I nya äkta löparskor......

Ett högljutt råmande låter sig trängas ut genom de tjocka ladugårdsdörrarna.

Han tar med ett vant, fast grepp tag om det nötta trähandtaget och rycker bestämt upp dörren in till tjejerna, som han kallar dem. 

Sen kliver han rakt in i den välbekanta väggen av latrinlukt och möts genast av ett tjugotal stora kloka ögonpar som välkomnar sin omvårdare.

Juvren väger tungt så här på morgonen. Att få tömmas på mjölk är en njutning för tjejerna i båsen.

Wilhelm, har bara mjölkningen kvar innan han är färdig med morgonens uppgifter.

Husbonden har redan lämnat honom för att få sig ett morgonmål, innan det börjar bli dags för turen till marknaden. De hoppas där på att få ihop en bra slant för alla sina kaniner, som har förökat sig så bra den här sommaren. Och fina, rena jämnfärgade pälsar har de också. De borde gå iväg bra!

Själv får han med sig en matpåse att inta på vägen.

Han bär med sig pallen under armen och den stora trähinken i handen.

Sen börjar den långa mjölkningsstunden, systematiskt bearbetande av juver för juver, medan tankarna löper fritt.

Han ser hur solen gör sitt bästa för att pressa sig igenom den tjocka smutsen på ladugårdens små fönster. En spindel arbetar frenetiskt med sitt nät medan flugorna retsamt surrar i mängder runt honom, som om de medvetet flyger så nära som möjligt utan att fastna.

Minnen från barndomens retsamma språngmarscher runt föräldragårdens tupp kommer över honom. Tuppen som till slut blivit alldeles galet ilsken och sen aldrig gick att komma nära. Den fick sluta sina aggressiva dagar som en rätt på middagsbordet ett vacker söndag i April.

Och far i huset att blivit lika arg som tuppen, och lyckats få hela barnaskaran att otvivelaktigt hålla sig undan bråk med de kommande tupparna.

Han mindes sin yngste bror som gått ner sig i dyngstan utanför ladugården. Och närapå mist livet, innan han själv i sista stund hade sett en planka som kunde slängas över gödselhögen, och slutligen rädda brodern från den vidrigaste drunkningsolycka man kunde tänka sig.......

De hade varit sju syskon, varav två små dött innan ett års ålder.

Han var äldst av tre bröder och två systrar.

Båda systrarna var bortgifta till välartade män och levde ett till synes gott liv i en annan del av landet.

En bror hade lyckats göra så bra ifrån sig i den lilla byskolan att han fått möjlighet att studera akademiskt uppe i Stockholm. Han läste ämnen inom medicin och skulle förmodligen vara färdigutbildad läkare om tre år.

Den yngste brodern hade fått lotten att stanna kvar på gården för att hjälpa föräldrarna. Det blev också han som skulle komma att ta över gården inom sinom tid.

Wilhelm hade varit hos familjen Björnhult i snart fem år och trivdes mycket bra. Han bodde i drängstugan och hade ett gott förhållande till både husbonden och moran. De var vänliga själar.

Han fick, förutom hela sitt uppehälle på gården, en bra slant varje månad. Det var med hjälp av den han hoppades på att tjäna ihop till en egen liten gård en vacker dag. 

Men det skulle säkerligen komma att ta sin lilla tid.....

En stund på lekparken efter lämning på skolan är alltid mysigt.

Speciellt när solen visar sig från sin bästa höstsida!

God morgon! Jag har sovit inatt, hela natten! Halleluja. Och solen skiner utan värme. Jag kan ha långbyxor och tröja utan att svettas. Nu nalkas en härlig morgonpromenad till skolan. Livet är underbart..... När man är utsövd.