Så kom vi fram till vår gamla skog. Parkerade bilen och tog vägen förbi vårat gamla hus. Mötte förra grannen med sina hundar och fick hjälpa barnen fördela körandet av vagnen mellan sig rättvist. Noga ska det va........

Väl inne på skogsvägen kunde vi konstatera att ett av hjulen hade punka.....

Turligt nog hade jag med en pump för just detta syfte. Vagnen har ju stått i garaget en tid och jag vet ju inte i vilket skick däcken befinner sig. Pumpa pumpa pumpa.

Så gick vi vidare, ingen ville ju vända bara för ett däck!

Alla var pigga och glada.

Det fanns mycket kraft i alla små ben.

Vi fann våra gamla stoppunkter. Som det fallna trädet det alltid gicks balansgång över. Fast då var det en stock av lite bättre kvalitet, det har multnat aningens mer vid det här laget.

Vi traskade på i godan ro. Vi fann det nog lika mysigt allihop. Många små bäckar passeras och skogen är i äkta trollform.

Det är inte precis så att man inte i någon liten del av sitt inre undrar vad i helsike vi flyttade härifrån för! 

Men ett hus som inte får vara större än hundra kvadrat och inte får ha vattentoalett, känns till slut lite övermäktigt när man vill kombinera det med en familj med många barn.....

Slutligen kom vi till punkten jag räknar som halvvägs. Siktet på platsen med jakttornet, var inställt hela den första delen av vägen. Nu blev det en stunds paus med lite vattenpåfyllning och klättring.

Jag var redan imponerad av fyraåringens vandringsprestation, helt utan gnäll eller tecken på trötthet. Nu hade vi gått i närmare en och en halv timme redan.

Och pumpade upp däcket med jämna mellanrum.......

Själv kände jag mig rätt mör i benen, men desto starkare i själen.

Sen var det bara att knalla vidare.................

När det närmade sig slutetappen kunde till och med P, vildingen, känna att allt spring i benen var borta. Inte ens han hade ork att springa sista biten till bilen.

Väl tillbaka vid bilen visade klockan oss att vi, pausen borträknad, gått i drygt två och en halv timme. 

Och Si, min lilla kämpe, gick hela vägen själv utan gnäll! Imponerad!

Det var ändock en mil.

Förr gick jag den förstås lite snabbare, men det var utan gående barn.....

Denna skogstur kommer jag leva på länge.

 

annkatrin

10 augusti 2010 20:18

1 Mil??? Det skulle jag aldrig ha pallat när jag var höggravid. Är du inte rädd att det startar tidigare när du tar såna promisar??
Men helt klart flitiga killar =)
Kramizar och vila nu benen ikväll

http://annkatrin-mindagbok.blogspot.com

 

Katarina

10 augusti 2010 20:31

Jag ligger i soffan och är ganska mör nu.... Men om det startar nu skulle jag bara bli lycklig. Det är inte för tidigt, om man säger så. Fast jag vet att inget händer förrän tidigast om tre veckor. Så jag är lugn... ; )

http://endastgossar.bloggagratis.se

 

Anna

11 augusti 2010 09:35

Oj vad impad jag blir båda av dej och barnen!!! Vart bodde ni förut?
//Anna

 

Katarina

11 augusti 2010 13:03

Anna: Vi bodde ute vid Gisekvarn tills tredje gossen var lite mer än ett halvår. Jag ville verkligen INTE flytta, men tvingade mig själv därifrån pga allt det där med vattentoa och byggrätt. Drömmer sen dess om att hitta huset lite mer lantligt, med rätt att bygga hur sjutton jag vill..... ; )

http://endastgossar.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...

Nu har det snart gått en vecka sedan mitt lopp i Vemdalen och jag har lagt om min träning inför Göteborgsvarvet halvmaraton om en månad. Så nu blir det färre höjdmeter och mer tempo. Dagens träning planerade jag för att kunna jobba på det tempo jag...

Vemdalen fjällmaraton 45km Hade tre mål för detta lopp: 1. Klara av starten och de första fyra km utan adrenalinpåslag som resulterar i att jag är energitömd efter 500m. 2. Hålla tempot för att klara mig till 32km innan repet skulle dras efter ...

Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...