Löv som rasslar i vinden. Luft som känns syrerik och lättandad. Naturen lagd i mildare färger, en blandning av brandgul och vassbeige..... Hakan som kan borras ner i den tjockstickade tröjkragen och ljus, vars sken bidrar till en sakral kvällsstämning. Åh, vad jag längtar till hösten!

Så kom vi fram till vår gamla skog. Parkerade bilen och tog vägen förbi vårat gamla hus. Mötte förra grannen med sina hundar och fick hjälpa barnen fördela körandet av vagnen mellan sig rättvist. Noga ska det va........

Väl inne på skogsvägen kunde vi konstatera att ett av hjulen hade punka.....

Turligt nog hade jag med en pump för just detta syfte. Vagnen har ju stått i garaget en tid och jag vet ju inte i vilket skick däcken befinner sig. Pumpa pumpa pumpa.

Så gick vi vidare, ingen ville ju vända bara för ett däck!

Alla var pigga och glada.

Det fanns mycket kraft i alla små ben.

Vi fann våra gamla stoppunkter. Som det fallna trädet det alltid gicks balansgång över. Fast då var det en stock av lite bättre kvalitet, det har multnat aningens mer vid det här laget.

Vi traskade på i godan ro. Vi fann det nog lika mysigt allihop. Många små bäckar passeras och skogen är i äkta trollform.

Det är inte precis så att man inte i någon liten del av sitt inre undrar vad i helsike vi flyttade härifrån för! 

Men ett hus som inte får vara större än hundra kvadrat och inte får ha vattentoalett, känns till slut lite övermäktigt när man vill kombinera det med en familj med många barn.....

Slutligen kom vi till punkten jag räknar som halvvägs. Siktet på platsen med jakttornet, var inställt hela den första delen av vägen. Nu blev det en stunds paus med lite vattenpåfyllning och klättring.

Jag var redan imponerad av fyraåringens vandringsprestation, helt utan gnäll eller tecken på trötthet. Nu hade vi gått i närmare en och en halv timme redan.

Och pumpade upp däcket med jämna mellanrum.......

Själv kände jag mig rätt mör i benen, men desto starkare i själen.

Sen var det bara att knalla vidare.................

När det närmade sig slutetappen kunde till och med P, vildingen, känna att allt spring i benen var borta. Inte ens han hade ork att springa sista biten till bilen.

Väl tillbaka vid bilen visade klockan oss att vi, pausen borträknad, gått i drygt två och en halv timme. 

Och Si, min lilla kämpe, gick hela vägen själv utan gnäll! Imponerad!

Det var ändock en mil.

Förr gick jag den förstås lite snabbare, men det var utan gående barn.....

Denna skogstur kommer jag leva på länge.

Igår tog jag hjälp av glassmutor för att få med mig hela skaran på en rejälare runda till fots. Alla kom hem nöjda och glada, ingen grät av trötthet. 

Tror inte vi gick en längre runda än drygt fyra kilometer, men det tog oss, tro det eller ej, närmare en och en halv timme!

Det var nog ändå jag som var den med mest ömmande ben. Jag gjorde vad jag kunde i utsträckningsväg för att underlätta för mina trötta muskler. Men har ändå legat stor del av natten med värk i främst vänster vad........

De äldsta gossarna blev dock lovade, innan gårdagens promenad, att vi idag skulle ta vår gamla dagliga sväng vid vårt förra boende. Den går på så gott som en mil.

Men då vi bodde där var de äldsta inte mer än runt två år och satt stor del av svängen i vagnen.......

Får se vad det är vi ger oss in på idag.

Tar nog tvillingvagnen så att även Si kan sitta en stund. Men tjocka jag ska ju också orka!?

Det blir till att fylla vagnkorgen med vattenflaskor och något sött.......

Från en av alla våra kortare svängar.

Undrar denna gång hur många barn som måste bäras den sista hälften av vägen?

Eller hur många barn som måste bära mamma....