Marielle bloggen-om-nelson

1 augusti 2010 13:20

Hej!

Intressant inlägg! Känner igen det där. Min äldsta son är nu 19 år. Han var också en sån där som kompisar ringde till och han ringde aldrig tillbaka... Därför var min sons alla kompisar såna där killar som var väldigt aktiva och initiativrika. :) Såna som hörde av sig, och hörde av sig och hörde av sig igen. De gav sig aldrig! :) Det finns såna i varje klass. De kommer nosa upp din son också, för kaka söker maka. Numera är min son väldigt social. Han har massor av kompisar och har inga problem med att ta initiativ till kontakt. Vad jag egentligen vill säga är: Det är aldrig fel att hjälpa barnen på traven, ditt förslag på killträffen lät jättetrevligt och kommer säkert att uppskattas, men känn dig samtidigt lugn och trygg i att det löser sig med tiden! Lycka till!

gabbi

1 augusti 2010 14:35

låter som en perfekt ide med pizza, film m.m....tobias hade taco middag för sina klasskompisar...

Magnus

1 augusti 2010 14:36

Jobbig situation du har. Men du kan inte strunta i det (som du "tankeskrev").
Din plan låter som en bra idé. Bättre än några jag kan komma på. Håller han på med någon idrott eller annan aktivitet? Då träffar man en massa andra människor. Typ scouterna som mina syskon gör. Eller Innebandy som jag lirade.

Ensam kille

1 augusti 2010 16:37

Försök att hjälpa honom iaf! För jag var den 10åringen som aldrig ringde till någon och tillslut så slutade dom få som ringde till mig att ringa också och det slutade inte bra för mig :/ Så jag vet inte hur du ska göra men jag vet hur det blev för mig när jag stått utan vänner ända sedan 10årsåldern kanske är idag 23år.

annkatrin

1 augusti 2010 17:47

Låter som en riktig myskväll för killarna =) Hoppas det blir lyckat.
Kramiz

Katarina

1 augusti 2010 18:02

Tack snälla för alla er tankar! Det var tankeställande att få höra från dig som varit där själv och ännu inte riktigt kommit ur ensamheten, "ensam kille". Det känns bara så svårt att förstå vari problemet egentligen ligger. Gossen min blir inte mobbad eller retad på något vis, som en annan blev i den åldern. Han är bara ofantligt osocial/blyg! Hur ska jag kunna jobba bort det?!
Han går på judo två gånger i veckan, vilket gjort underverk just inom detta område. Han har blivit mycket tryggare i att ta ögonkontakt och i att förhålla sig till fysisk kontakt, som kramar och handskakningar.
Men jag försöker tänka som Marielle skriver, att jag ska vara lugn i att det löser sig med tiden.......

Men det är inte alltid så lätt att hålla paniken inför barnens väl och ve stången.

Tack igen allihop!

Anne

2 augusti 2010 17:49

Ja, det är inte alltid lätt. Min son har haft lite svårt att få nya vänner efter flytten och systern har det varit lättare för. Mammahjärat värker när den ena har kompisar och inte den andra. Men visst kan det vara så att det är bara mammahjärat som lider egentligen ;)