Tre gossar har lite "sommarlovsfilm mitt i veckan"-mys och de två minsta slumrar så sött.

Pappa Rolle har lite "sommarlovsmatch mitt i veckan hela tiden"-mys och jag får hitta på något eget.

Blir lätt att sätta sig med datorn då.......

Dagen har som sagt varit varm så det förslår. Det gav mig ett gäng vildare poolkillar än vanligt. Till och med Si, som normalt sett knappt stoppar fötterna i vattnet, har med sats hoppat i plurret.

Där flög de i. I turordning P 8 år, R snart 10 och Sa som i Sep blir 7 år.

Mina galna skrattpåsar.

Nu har de aklimatiserat sig lite i sommarlovslivet. De var till en början halvt outhärdliga i sina flams och fjantattacker. Glada, ja, men påfrestande....

Nu har de funnit sig i en vardag av total avslappning, och i dagar av fullkontakt.

Ja, det är väl inte bara de som funnit sig i situationen. Det har säkerligen jag med.

Lille D har börjat komma in i den normala "fokus-pappa"-perioden. Den brukar infalla mellan två och treårs ålder.

Han blir lycklig som få när pappas bil kör in på grusuppfarten och sen följer han honom tätt i hälarna tills det är dags för saga.

Idag var det sågning och skruvning på schemat för pappa vid hemkomst.

Och lille D var inte den som var den. Han hjälpte troget till att serva med skruv när det behövdes, eller bara göra likadant som pappa i övrigt....

De är så söta där de sitter på huk i var sitt hörn och jobbar på så flitigt!

Vad ska man med en pappa till?

Vad ska man med en mamma till?

Är inte alla familjer riktiga familjer?

Ja, det är frågor man kan ställa sig!

Men när jag talat talar jag från MIN erfarenhet och MINA önskningar och drömmar!

Jag är uppvuxen med en hårt arbetande ensamstående mamma. Hon hade det inte så lätt, det är inte så lätt att vara ensam med barn. Och hon mådde inte alltid så bra...

Min pappa bodde med fru och barn 40 mil ifrån oss. Jag träffade inte honom särskilt ofta, och enbart tack vare min underbara farmor som såg till att jag kom dit.

Men när jag var där kände jag den fantastiska känslan av att vara del av en ordentlig familj! Det var himlastormande! Lycklig barnsommar av hela slanten!

Pappa är bonde, och det var bara för oss barn att spring vilt omkring i skogar och hagar och bada i älven bäst vi ville. Helt enkelt underbart!

Mamma fick nog ta mycket skit av mig när jag kom hem efter veckorna hos pappa. Det är omtumlande att som barn hoppa mellan så totalt olika miljöer....

Jag gav nog utlopp för en del ilska och frustration över detta.

Fast som barn är man otrolig på att kamouflera in sig i vilken situation som helst. Man etablerar sig snabbt och i vilka miljöer som helst...

Och jag älskade alltid min mamma, älskar alltid min mamma. 

Det är min barndoms upplevelser som ger mig känslan av att en "riktig" familj ska bestå av mamma, pappa och barn. Det är min önskan och drömbild av en gedigen familj.

Självklart anser jag som (förhoppningsvis) de flesta andra att en familj faktiskt kan se ut hur som helst!

Det enda verkligt skrivna är att det ingår flera individer som lever tillsammans.

Sen ligger ju tyngden i att samtliga deltagare trivs och mår bra, känner sig älskade och att hela "flocken" driver åt samma håll. Fast tyvärr är detta inte alltid fallet.

Men min lärdom av det hela är att en mamma och en pappa är två skilda benämningar på egentligen samma roll - förälder.

Det är endast könet som skiljer, och en familj kan naturligtvis lika gärna bestå av två föräldrar av samma kön.

Huvudsaken är att alla älskar och rår om varandra!

Luften darrar, hettan så gott som outhärdlig.

Barnens hy är gyllene och sorteringlådan överfull av tomma solkrämsflaskor.

Det är tvunget att doppa sig i plasket minst var femte minut........

Idag har jag varit lite mer aktiv på hemmafronten, mycket på grund av att det knappt går att vara ute. Det är 30 grader i skuggan.

Jag har tömt det stora ekskåpet, som ska flyttas för att göra plats för en garderobsvägg hos småkillarna. De är för tillfället tre som delar på det rummet.

Hur viktigt är detta med eget rum egentligen?!

Jag har alltid tankarna hos barnen i Bullerbyn, de små mysiga rummen med flera små söta sängar med huvudändarna mot varandra.

Att alla barn måste ha ett eget rum är väl något av en nymodighet. En modern tanke.

När det blev lite mer vanligt med stora boytor och dessutom högre status vid ännu större boyta.

Jag kan tänka mig att tonåringar, särskilt tjejer vill ha ett eget krypin att gömma sig i. Där de kan sitta med sina fotografier på kärleken och skriva ner sina drömmar i brev och dagböcker.

Killar, har de samma behov av egen sfär?!

Säkert, om du frågar dem.

Vi har ju lite planer på gång för att öka antalet rum något. Men det tar ju tid innan det är färdigställt förstås........

Hur får man en vanlig villa att rymma rum för sex barn och föräldrar? Kontor, gästrum m.m är ju också en önskan.

Det värsta jag vet är trånga utrymmen! Det ska finnas plats att röra sig och golv att leka på.

Men det är klart, en tonåring behöver väl inte röra sig så mycket. Och kanske inte ett golv att leka på....

Vi har ju en stor källare på 80 kvadrat. Men man får ju inte ha boyta under mark.

Av allergeniska skäl. ( Heter det så?)

Men källaren är ju bra till förvaring av allt som inte får plats i rummen....

Ja ja, en sak i taget. 

Nu har jag i alla fall tömt det stora ekskåpet.