Det blev en tråkig och väldigt långsam dag idag........

Vädret ger ingen inspiration till någonting och biblioteket öppnar inte före klockan fyra.

Det enda jag vet att jag ska göra idag, förutom hemmasysslor, är att ta mig till apoteket efter att Rolle kommit hem. Och samtidigt passa på att gå på stan lite. 

Det brukar bli väldigt snabba visiter om jag tar mig en stund allena.

Men mitt puder är slut......och det är ju såååååå livsviktigt.......

Tänk vad vi tjejer gör oss beroende av mängder av knasiga ting.

Smink, är ju bara ett av dem.

Hårborttagning, dofter för alla möjliga kroppsdelar, en uppsjö atiraljer för håret som vi nu väljer att behålla, flaskor i alla möjliga fantasifulla former fyllda med lika fantasifulla anledningar för användning.......

För ett antal år sedan flyttade vi ner hit till den lilla håla där vi bor nu. 

Vi kom från lite mer stadsliknande miljöer. Där man som ung tjej blivit rejält inlärd i alla dessa livsviktiga fysiska inskränkningar.

Under en middag med ett par nya vänner uppvuxna på platsen, kom vi in på ämnet kring skönhet och allt vi gör för att försöka uppnå bästa möjliga utseende. 

Vilket i övrigt är stört omöjligt, efter som det bästa möjliga tycks variera lika konstant som årstiden.

I alla fall, de yttrade en mycket bestämd åsikt om att det är helt idiotiskt att tjejer plockar ögonbrynen och liknande. Varför ska vi göra sådant dumt?!

Vad de tyckte kring armhålor och sådant vet jag faktiskt inte........

Men jag måste nog säga att trots att det kan gå aningens till överdrift i vår skönhetssträvan, så finns det ändock en liten tanke med att vilja vara så fräsch som möjligt.

Att plocka ögonbrynen till exempel, ger verkligen ett lyft. Varför låta bli något så enkelt?!

Jag anser att min man ska älska mig som jag är....

Men jag vill i min kärlek till honom visa mig från min bästa sida. 

Inte så där att jag måste sminka mig upp över öronen dagligen, men lite finputsning är väl ändå ingen överdrift.....

Att vilja göra sig någorlunda fräsch är i mina ögon även ett bevis för sig själv att man anser sig vara värdig. 

Är det något jag vill lära mina barn, så är det att älska sig själva och känna sig värdiga.

Min mamma har under hela mitt liv försökt lära mig obetydligheten kring utseendet. Hon har kunnat sätta på sig vad som helst, så gott som pyjamas, för att gå till banken. Hennes åsikt är bestämt att det inte ska spela någon som helst roll hur hon ser ut eller hur stort hennes bankkonto är, hon ska ändå bemötas med respekt.

Jag håller med, egentligen till fullo.

Det SKA inte spela någon roll, men det gör det.......

Fast för mig är det mer sett från den andra sidan, som gör det viktigt att bry sig om sitt eget utseende. 

Om jag älskar mig själv, bryr jag mig nog lite mer om hur jag visar mig för världen. 

Och sådan jag visar mig för världen, visar också hur pass jag bryr mig om mig själv.

Och hur vi behandlar oss själva

visar omvärlden hur vi vill bli behandlade.

För flera år sedan, då jag inte hade en riktigt lika barnrik familj som nu,kände jag ofta en väldig ångest då jag ville neka barnen något.

Om jag inte hade en totalt vattentät anledning så kände jag mig fruktansvärd som gav barnen ett negativt svar till någon av alla deras önskningar.

Sen satt jag på det berömda "kyrkis" och disskuterade denna fråga med en väninna.

En väldigt troende väninna, om nu detta kan ha någon verkan i sambandet....

Hon som har lite äldre barn än mig själv berättade att hon hade förklarat för barnen att det alltid i slutändan ändå är hon som förälder som bestämmer.

Och att hennes domar görs utifrån hennes kunskaper och erfarenheter som hon fått genom sina, många fler år på denna jord. Att hon aldrig skulle besluta något som ses som superelakt av barnen utan en grund av kärlek för dem.

Men att hon kort och gott i vilken frågeställning det än var, alltid tillåter sig själv att utbrista att det är hon som bestämmer, för att det är hon som är mamma!

Hon tar sig friheten att inte alltid behöva en exemplarisk förklaring till varje varför.....

Och det var så underbart att få höra!

Det var något jag tog till mig direkt och ordentligt.

Jag har en annan vän, en pappa till barnens kompisar och vän i övrigt också, som har visat sig ha otroligt svårt för att säga nej till sina barn.

Härom sistens ville de sova över hos varandra och varken jag eller pappan kände att det passade. Ingen av oss ville detta helt enkelt.....

Och jag sa kort och gott  -"Nej, en annan gång." Vilket barnen då snabbt respekterade.

Men denna stackars pappa stod i en lång stund och grävde fram anledning efter anledning för att kunna ge sina barn en bra förklaring.

Man kunde se hur det gjorde ont i honom att behöva göra sina barn besvikna. 

Han slutade sina utläggningar med att det ju ändå snart är sommarlov och då kan de sova hos varandra hela tiden......

Det kändes så skönt att då ha kommit till den insikten att jag som förälder faktiskt inte behöver säga något annat än "Nej", när det är nej. Det räcker.

Och jag önskar jag kunde ge honom den känslan också,

att hans kärlek till barnen finns även i ett nej.

Det spelar ingen roll om det "nejet" följs av en miljon anledningar eller inte......