Direktlänk till inlägg 17 juni 2010
Klockan tickar ovanligt högljutt idag.....Sekund för sekund och minut för minut.
De nygräddade kladdkakemuffinsen står på köksbänken och barnen är lite extra förväntansfulla.
Pappa kommer hem när som helst!
Han har inte varit borta i mer än tre dagar, men det råder ändå rena feststämningen.
Det har inte varit några problem med att ta allt själv, men det är såååååå underbart att få hem sin älskade man!
Tänk, min syster, hennes man är borta från söndag kväll till torsdag kväll.
Hela tiden.......Jobbar i Norge.
Jag är förundrad över hur hon orkar och inte alls känner några svårigheter med det.
Eller alla dessa ensamstående föräldar.......
Vill inte ens tänka tanken.
Jag vet de som ser väldigt surt på klagomål från oss som faktiskt har en andra hälft att luta oss mot. Vi ska liksom inte gnälla.
Men man kan inte mäta sorg och problem.
Om min son var med om en bilolycka och blev förlamad från midjan och neråt, får jag inte sörja detta då? För min son är ju i alla fall vid liv. Tänk de som istället mister sitt barn.........
För flera år sedan, då jag väntade nummer fyra. Var jag på kryssning med några tjejkompisar.
Vi låg i hytten och babblade om ditten och datten, så där som tjejer gör.
Plötsligt var samtalet inne på missfall och aborter......
En av tjejerna berättade att hon tagit bort ett foster som visat sig bära på Downs, eller hur man säger. Det var inget roligt beslut, men för henne väldigt enkelt.
Jag berättade om min första graviditet som slutade i missfall efter elfte veckan. För mig var det något fruktansvärt jobbigt.
Efter en stund säger en annan av tjejerna att "Ja, sorg kan ju inte mätas."
Då tystnar vi allihop och påminner oss om att hennes ett och ett halvt-årige son drunknade några år tidigare......
Men som hon så tydligt sa, det går inte att mäta sorg..........
Mitt missfall var hemskt för mig att gå igenom. Jag har inte behövt lämna någon i döden på annat sätt.
Sen att det var min första graviditet gjorde det hela ännu svårare. Jag fick ett till missfall för något år sedan, men det var inte alls så hemskt.
Att behöva ta ett beslut om abort på ofrivilliga grunder, dåliga odds inför livet utanför livmodern, kan jag inte ens förställa mig. Självklart jättesvårt!
Men att förlora ett barn..........Ryser vid blotta tanken.
Nej, det var ett glatt inlägg jag skulle göra.
Min man kommer hem och det känns lyriskt!
Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...
Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | ||||
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | |||
14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | |||
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | |||
28 | 29 | 30 | |||||||
|