Terese

4 juni 2010 11:08

Min stora tjej nu 20år har en vän som hon känt sen 6an,ingen ville vara med henne för föräldrarna förbjöd...hennes föräldrar var narkomaner och hon en söndertrasslad flicka...min dotter har betytt oerhört mycket för henne och bara att dom fick umgås har varit av stor betydelse...min pojk snart 10år har kompisar som har det jobbigt hemma (för tyvär är detta så vanligt)dom är jobbiga i skolan och kan bete sig fördjävligt i lekplatsen men oftast är det så när dom är med likasinnade för när dom umgås med min pojk visar dom andra sidor likaså när dom sover över här...om min pojk väljer en som vän så vet jag att dom har det bra tillsammans för han skulle aldrig umgås med den personen annars och då går jag inte in och förbjuder men självklart övervakar jag mycket allra helst i början...det här är en fråga jag brinner lite för eftersom vi vuxna helst vill blunda och önskar att nån annan vuxen kommer att engagera sig istället nu menar jag inte att man ska försöka rädda alla barn för man har mycket nog att göra ändå men många småsaker kan bli att betyda mycket för en annan människa som att dom får leka med andra barn för annars blir det som överallt att dom får veta att dom är jobbiga skitungar och vad händer...jo dom vet inget annat än att fortsätta vara jobbiga skitungar för ingen ger dom en chans...nu kanske det låter stort när jag skriver men på allvar anser jag att man innan man dömer ger barnen en chans för vill ditt barn leka med honom så tror jag säkert att om han inte vill leka så går han därifrån...du märker om pojken din själv blir att göra sattyg och då kanske det inte var en bra ide men det kan också bli att din pojk har en bra påverkan på bråkstaken:-)oj vad långt det blev och jag vet inte om jag fick med det jag ville säga egentligen...

Johanna

4 juni 2010 18:32

Jag vet vilka barn som har knackiga hemförhållanden, och det avspeglar sig tydligt på barnen i deras sätt att bete sig.
Vem min dotter leker med på dagis eller i skola kan jag inte göra något åt, men på fritiden tänker jag vara självisk och inte uppmuntra deras kompisrelation.
Man kan inte rädda världen, däremot kan man göra personal på skolan uppmärksam på hur det ligger till, om man vill hjälpa.
Umgänge formar, och jag tar mig friheten att avgränsa det i den mån jag kan.. för mitt barns skull.

Katarina

4 juni 2010 20:00

Tack Johanna. Kul att jag nu fått kommentarer från båda läger så att säga! För jag tycker ju att ni båda har rätt. Och det är ju det som gör det så svårt.... Naturligtvis är det ju en fråga som varje person måste avgöra efter egen förmåga och ork. Men det är ju bra att ta sig en funderare på saken och faktiskt ta ett aktivt beslut kring frågan. Fast det är ju som sagt olika från barn till barn också.....

Johanna

4 juni 2010 20:23

Du kan aldrig agera förälder åt någon annans barn, visst kan man hjälpa.. men värderingarna får ungarna hemifrån, där de spenderar sin mesta tid, vare sig man vill eller inte.
Och om barnen (ens egna i fråga) ska förbli opåverkade så lär de vara oerhört starka i sigsjälva, gamla nog att förstå andras missöden.. men de ska inte behöva vara "vänner" med folk de själva anser sig själv hjälpa.

Terese

4 juni 2010 23:31

Nej det som också är oerhört viktigt i denna fråga är om ditt barn tycker om trasselungen för finns inte tycke dom emellan så finns det ju ingenting att diskutera för man tar sig inte an trasselbarn som inte har en relation till ditt eget barn...svår fråga men jag tror nog att man många gånger kan gå på känsla för vissa saker "känner" du bara och beroende på ditt barns ålder så ska du kunna lita till hans omdöme men som föräldrer har man alltid ett vakande öga och du känner om nåt är galet...men jag tycker att ge trasselbarnet en första chans för att sedan lita till din egen tanke:-)

inget.

5 juni 2010 10:02

man ska skita i vilka kompisar ens barn vill ha. det är deras vänner inte dina.

Tant Grön

5 juni 2010 11:13

Vill bara säja att Terese har en sund och klok inställning till det här. Har själv tre nu vuxna barn och jag har nästan aldrig förbjudit dem att umgås med "trasselbarn" så länge de inte varit på väg att dras med i nåt galenskap. Jag har alltid litat till deras eget vett och förstånd och det har alltid funkat. Nu med facit i hand ser jag att mina barn har blivit kloka och vettiga vuxna som inte dömer andra i första taget - de är bättre på så vis än vad jag själv är! Att förbjuda sina barn att umgås med vissa andra barn pga att dessa har det trassligt hemma visar mer på hur osäker man själv är som förälder, anser jag. Kontrollbehov kan man också kalla det för. Man behöver ju inte skita i vilka ens barn umgås med för den skull...

Jag minns speciellt en pojke som min mellangrabb gillade att leka med nån gång i lågstadiet när de gick i samma klass. Det fanns andra föräldrar som förbjöd sina barn att vara tillsammans med den pojken, eller rättare sagt vara hemma hos honom, just för att hans mamma bodde med en man som faktiskt var rätt knäpp. Mamman och barna var väldigt tilltryckta av honom. Pojken och hans syster hade det inte speciellt trevligt, men min son hade väldigt kul tillsammans med honom och min tanke var att jag inte kunde neka honom det för att mammans sambo var en idiot! Pojken hade inte så många kompisar, skulle jag då förbjuda min son att umgås med honom? Aldrig och det var aldrig några problem heller.

Sunt förnuft, tilltron till sina egna barn och att ha lite koll på hur det utvecklas är vad som behövs, anser jag. Men man måste nog vara trygg som förälder också för att det ska funka.