Tack för din utförliga kommentar, Terese!

För precis som du skriver är det säkert av stor betydelse hur vi bemöter barnen från trassliga familjeförhållanden.

Kanske visar man barnet den lilla extra uppmärksamhet som gör att denne känner sig starkare och klarar av sitt liv i övrigt mycket bättre.

Det är nog en balansgång också att se hur ens egna barn hanterar eventuella tokigheter som det andra barnet visar. 

För man vill ju ändå på något sätt få ens egna barn att hålla sig på rätt sida så att säga.

Själv jobbar jag åt soc. som kontaktfamilj och känner att där kan jag göra nytta på ett annat plan. Familjerna har själva insett behovet av hjälp och tar frivilligt emot det.

När man träffar på barn från alkoholiserade eller misshandlande familjer i övrigt, känna det ibland rätt hopplöst när de inte själva förstår sina problem.

Men det är ju hemskt att stänga dessa barn ute för att de inte lärt sig de "sociala reglerna" på samma sätt som andra barn.

Fast när man hör hur de svär och beter sig fullständigt respektlöst mot andra barn och vuxna, eller går på gatorna och plockar fimpar för att låtsasröka, känner jag att jag endast vill håll de på avstånd från mina egna......

Svår fråga.

Jag vill vara aningens aktiv i barnens val av vänner. De barn som visar sig vara alldeles vilda, ouppfostrade och fulla med satyg, försöker jag hålla mina barn ifrån. Tyvärr är det ju så att det ofta kanske är de barnen som kommer från sämre hemförhållanden. Och då känns det som att jag blir ännu en svikande vuxen..... Ska man ta sig an de barn som börjar glida snett, eller skydda sina barn från trasselungar?