Det börjar med söta drycker när barnen just börjat smaka annat än bröstmjölk. 

Totalförbud säger många....

Sen dröjer det inte länge innan det kommer till frågan om godis.

Varför bjuda på något onyttigt barnen inte ens vet om att fråga efter?

Det är alltid lätt med första barnet, då ser de inget annat. När det finns större syskon som visar vilka godsaker det finns, vill de mindre naturligtvis också ha.

Länge kan de dock nöja sig med en liten ask russin.

Där börjar vi föräldrar dela på oss.....

En del har absolut nolltolerans av allt sött och gott. Andra känner att man kan inte gömma det i evighet och då är det bättre att avdramatisera och ta bort spänningen kring detta.

Jag tillhör nog den andra kategorin, i alla fall så länge det endast rör sig om sötsaker.

Sen kommer det ju till tyngre grejer. Alkohol, cigaretter och droger.

Där är det lite svårare, kanske för att det är lite farligare och viktigare.....

Droger finns inte i min värld att jag skulle ha någon som helst tolerans med!

Så klart! Kan det finnas en annan åsikt?!

Cigaretter känner jag faktiskt också likadant med. Absolut inte! Finns ingen anledning att smaka eller prova heller.......

Jag hoppas att jag lyckas lära mina barn en så pass stark självbevarelsedrift att de kan stå fasta som individer och behålla integriteten och respekten utan dessa produkter..... 

Där känns det också som om man kan ha en någorlunda bra koll. Det märks ju ändå om någon har rökt. Stinker!

Eller lurar jag mig nu?!

Alkohol är det ju lite annat med. Det har ju blivit en accepterad del i livet. En produkt som hör till traditionen. Tyvärr!

Ska man försöka gå emot hela samhället, det finns det ju otaliga som gör. Sätta hårt mot hårt och hävda total förbud mot dessa nedbrytande drycker, peka på artonårsgränsen och be dem vänta. 

Eller låta dem smaka vid de otroligt få tillfällen det finns inom husets fyra väggar?

Men ändå starkt förbjuda allt intag utan min insyn?

Vi har ju också frågan kring datorer och spel av alla möjliga slag.

Där får man ju gå emot vad alla andra gör och tillåter sina barn. För enligt vad som känns är jag ju ensam i hela världen om att ha förhållningsregler kring spel och datorer. Självklart är det inte så, men det låter så när man lyssnar till barnen....

Mina regler ligger på spel upp till en timme i högst fyra dagar per vecka. 

Ibland tycker jag att det känns som om jag låter dem spela hela tiden och ibland känner jag mig hur hård som helst.

Vad har ni för regler?

Sen har jag totalförbud för onlinespel och mördarspel. Gränsen går vid Indiana Jones. 

Hör ofta hur barn i killarnas klasser, barn på nio år och yngre, får spela World of Warcraft. Eller vad det heter....Sjukt!

Jag kan inte begripa vad som får en förälder att låta sina älskade små lära in belöningar med att skjuta och brutalt mörda andra varelser?!

Jag har aldrig sett det där spelet, men hört om extrapoäng vid mord på pensionärer. Fast det kanske är ett annat spel. Sak samma.....

Vi föräldrar måste alltid gå mot någon annans reglement. Vi måste vara starka och klara av det. Stå fast vid våra åsikter och planer.

Om inte vi visar att vi har principer vi håller fast vid, hur ska vi då kunna lära våra barn att stå emot alla onyttigheter de kommer stöta på under sin uppväxt?!

Som akohol, cigaretter och droger.......

Ja, det är inte lätt det där med hur man ska lära ut ett fungerande förhållande kring alkohol!

Louise tar upp ett sätt med att försöka avdramatisera det helt. Att låta sina barn smaka ibland en slurk om de vill. Att visa att det inte är något särskilt....

Låter mycket vettigt tycker jag.

Men någonstans inom mig känner jag också att jag bara vill gömma den delen av livet för barnen. Jag vet att det inte går och säkerligen inte är bra heller.

Men jag har själv ett knepigt förhållande till vin och öl.....

Sett en del baksidor med detta under min uppväxt och känner ett starkt obehag för fulla människor och därmed även för alkohol.

Jag har hela min föräldratid haft som policy att mina barn ska inte se fylla alls. Inte ens se någon i deras närhet dricka ett glas öl/vin......

Nog har det ändå hänt så klart och det har väl inte varit något med det. 

Men det är svårt att veta hur man ska ta det med barnen när man själv känner så illa med allt sådant.

Vi dricker aldrig annat vid väldigt speciella tillfällen. På utlandssemestrar har jag kanske tagit en öl. Min man kanske nån sån där alkoläsk eller vad det är.....

Men det är inte på något sätt en del av våra liv. Så som det kan vara i andra familjer där vin hör till helgmåltiden. Inte något fel med det....

Men då finns det runt barnen och blir en naturligt avdramatiserad grej. 

Så hur ska vi kunna avdramatisera något som vi inte befattar oss med alls?

Nu har våra barn inte kommit upp i den åldern då det kan befaras att de stöter på alkohol utan vår medverkan. Men det förstår jag ju att det händer snabbare än jag anar......

Samma är det väl med alla andra dumheter.

Mannen lyssnade på radion igår, eller om det var i förrgår.....

Det var en "våga fråga" stund. Frågan låg kring en familj med 19 barn, syskonbarn och barnbarn. Varav endast tre var pojkar........

Experterna, vet inte om det var någon professor eller liknande, hade ett svar på detta underliga bekommande.

Någonstans högt upp i släktträdet hade någon av de avlande haft ett kromosomfel på en av x eller y-kromosomerna. Vilket gör att det paret inte fungerar alls. Och då blir det inte några av det könet. Om det mot förmodan skapas ett foster med det paret kromosomer, blir det missfall eller helt enkelt fött med kromosomfel....

Jag har ju alltid tänkt att mina missfall varit just tjejer, men försökt lyssna på det faktum att det är flest killar som dör. Men då kan det ju vara precis så som mannen och jag hela tiden sagt.

Vi KAN inte få annat än gossar!

Lustigt så det kan va egentligen.

Men det är ju bara att lita på naturens sätt att jämna ut saker och ting.

Ying och yang liksom.

En del säger att jag kommer ju få mina döttrar när grabbarna gifter sig....

Nehe! Kom och berätta för mig om den familj som har en underbar relation mellan svärmor och svärdotter. Har aldrig mött den själv.

Nej, man får bara de barn man får. Och det är gott nog.