En bit ur mitt liv

Alla inlägg under maj 2010

Av Kattis - 14 maj 2010 06:47

"Vill du inte ha en flicka någon gång??? Eller pojkar räcker??"

Frågan kom ifrån flexibility igår kväll........


Funderingen ligger i hur jag ska reagera.

Jag kan bli förbannad och tro att den kommer från en totalt IQ-befriad brud som bara inte har fattat livet. Som tror att jag har aborterat bort tre döttrar redan.

För en dotter är ju det sista jag vill ha!?

De idioterna finns säkert som styr sitt liv med liknande metoder......


Eller så kan jag välja att tro att flexibility är en liten fjortonåring som inte har en aning om hur livet fungerar. Som är i den fasen av ungdomen när man tror att man vet precis hur ens liv ska te sig. Som har allt utrett och bestämt vad man ska bli och hur man ska bo och hur ens familj ska komma att vara.


Tyvärr lilltjejen, men det funkar inte riktigt så!


När jag var elva år tog min pappa beslutet att vår gamla kära underbara hund inte hade någon livslust kvar, utan bara en massa värk och problem.

Därmed gjorde han som bönder gör mest. Han ropade hunden bakom lagår´n.......

Jag minns än idag paniken då jag vaknade av skotten!

Där och då kom vetskapen om att min lilla dotter som jag skulle få, så fort som möjligt helst, skulle ärva min älskade fyrfota väns namn....Freja.


Åren gick och jag blev tonåring, med alla bestämda åsikter om vad livet innebär.

Jag längtade hela tiden efter den dagen då jag skulle få min dotter....

Pojkvän hade jag i långa perioder, tur att ingen lyckades göra mig gravid!

Men det tyckte jag inte då. Ingen av mina killar ville ha barn än, men vad jag ville var soklart........


När min klasskompis fyllde arton bjöds hela klassen dit på fest.

Dit kom även jag....Och där fanns hans storebror, WOW!

Det var en grabb med ordning och reda. En pojk som var uppväxt under regelrätta förhållanden.

En sån som jag aldrig skulle kunna få, helt över min klass......


Jag var en hippie/häxa. Ilsket rött hår, långa klänningar och höga snörkängor.

Gick alltid åt motsatt håll...............Sa emot allt och alla.

Han var prydlig med struken skjorta och seglar skor. Hus tio meter från vattnet och stor båt vid bryggan.

Och snygg! Behöver jag tillägga det.......?


Men av någon anledning, var det mig han såg!


Tänk att det faktiskt blev vi! Så omaka vi var........


Inom ett år bodde vi ihop,nästa år köpte vi hus på en alldeles egen plats på kartan.

Året därpå blev det kyrkogången, och sen kom barnen......


Vid första graviditeten levde jag fortfarande i okunnighet om det opåverkbara livet.

Jag var fullt bestämd med att jag ville ha sex ungar. Och helst skulle jag ha en dotter först, för att hon då skulle bli lite tuffare.......!

Men jag kände tidigt att i magen var en pojk....Inget annat.

Vid andra grav ville jag ha en kille till. Då de kom med 17 mån mellanrum tänkte jag att de skulle kunna ha roligare tillsammans om de var killar båda två.


När tredje också skulle komma med lika kort mellanrum började misstankarna.....

Det blir ingen tjej!

Jag kommer ALDRIG få någon dotter!

Aldrig få återuppleva min barndom eller göra om den genom mitt eget kött och blod!

Aldrig få gå och handla på min barndoms drömlika delar av leksaksaffären!

Aldrig få klä mitt barn i alla dessa underbara klänningar som finns!

Aldrig få känna igen mig i tonårskärleken!

Aldrig, aldrig, aldrig..............


Men skulle jag då även plötsligt släppa mina drömmar om en stor familj?!

Nej!

Jag ville ju ändå ha min skock med ungar.......

Visst fanns tanken på att det verkade stört onaturligt att få sex barn i samma kön!

Men förståndet hade redan visat mig hur det var.


Inget barn skulle kunna ge mig större glädje än de jag har, mina gossar!

Jag hade inte velat byta dem mot nå´t!

Men visst finns det stunder då jag känner en saknad........


Som på Disneyland för ett par år sen till exempel........

Det var alldeles otroligt vilken barndröm! Indiana Jones, Musse och alla andra. Prärieexpressen och cowboys och sjörövare.........


Men det fanns också Alice i underlandet, Disneyslottet och en massa prinsessor....

Det var inget vi tog oss tid att uppleva dock. Fanns liksom inget intresse.....


Att jag inte fått någon dotter är min livs sorg.

Men att jag fått så många underbara söner är mitt livs glädje.


Det finns ett Afrikanskt ordspråk som Katerina Janouch skriver i sin "Dotter önskas".


"När en mor får en son blir hon stolt. När hon får en dotter blir hon lycklig."


Jag måste dock påpeka att mina söner ÄR min största lycka! Även om det ligger ett uns sanning i talesättet.

Katerina skriver också:


Alla döttrar har en moder.

Men långt ifrån alla mödrar har en dotter.........










Av Kattis - 13 maj 2010 14:25

Imorse skulle jag sätta på den obligatoriska nyhetsmorgonen på tv 4.

Men det var ju inte torsdag som vanligt, utan söndag.

Istället visades Bullerbyn. Gick inte samma film för en vecka sen?!

Ja,ja. Som en stor beundare av Astrid Lingren var det klart att den fick gå i alla fall.

Barnen satt i soffan och mös till något helt annat. Det är mamma som gillar detta.

Det är så underbara miljöer och livsstilar i Astrids barndomsskildringar!

Man blir så lycklig och vill inget hellre än att få ombilda sitt liv till något liknande.

Om det bara var så enkelt!


       


Skulle gladeligen byta min villagatetomt mot en bullerbygård!

Speciellt om det fanns lika många vänner i kring som barnen i Bullerbyn har.....

Tänk att få leva i en miljö där allt går i sin takt och inget beroende av inköp konstant gör sig påmint.

Där man hjälps åt med byggnationer och barnpassning grannar emellan.

Kan hämta mjölk och ägg på gården.

Och slakta en höna eller ett får när så behövs.....Usch, så tragiskt.....


Man skulle bosätta sig med goda vänner i en håla någonstans. Se till att man tillsammans hade kompetens för el, rör, snickeri, bygg, målning, matlagning m.m

Fostra barnen tillsammans i en lantligt härlig byggd.


        


Är det ett kollektiv jag trånar efter?!

Av Kattis - 13 maj 2010 08:38

Många gånger har jag fått frågan om avundsjuka mellan syskonen.

Det är faktiskt något som aldrig funnits i vår familj.

Visst kan de fightas och bråka ibland, men det har aldrig varit någon ren svartsjuka när det kommit nya syskon.

Det är ju något som främst brukar finnas bland mindre barn, inbillar jag mig.


           



Jag tror många föräldrar gör fel då dem höjer den lille nye bebisens ankomst till skyarna. Och ska dalta och visa syskonet det nya barnet, som vore det en riktig övernaturlighet......

-Titta Pelle! Här är din nya lillebror. Se vad liten han är! Vilka små fingrar han har.

Nu måste du vara jätteförsiktig och klappa fiiiiint!


Lille Pelle ser och hör hur otrolig lillebror är i mamma och pappas ögon......


När vi fick vårat andra barn var jag tydlig med att visa storebror, när han kom med pappa för att hämta mig,  att den där bebisen kan vi strunta i så länge. Kom och hälsa på mamma i stället!

Sen tror jag också att det har betydelse hur stor eller liten brorsan varit när syskonet kommit.

Första gossen var ett och ett halvt år när andra barnet kom, och tre år när tredje brodern kom.

Då var de ju så små att de liksom inte förstår sig på att reflektera vad som händer. De accepterar bara att det där är en annan liten. 


  


Nu pga ett missfall blev det så att lille D hinner bli två och ett halvt innan brorsan kommer. Nu kan jag tänka mig att det blir mer rivalitetet från hans sida.

Men som vanligt tänker jag visa att lillebror inte är något annat än en lite ny bebis.

Hos mig är det ju något enastående och otroligt underbart. 

Men det är det inte hos små storasyskon.......


  

Av Kattis - 12 maj 2010 08:57

Hur får man bort ungarna från gatan?

Jag tror att ett mycket bra sätt är att få dem in i något fritidsintresse.

Idrott, hobby, instrument m.m


I USA är det ju mycket mer organiserade intressegrupper i skolan. Schackklubb, poesi, teater, fotboll, baseball m.m

Då stannar ungarna helt enkelt kvar efter skolan tillsammans med sina liksinnade vänner. Tycker jag verkar suveränt!

Varför har vi inte anammat det mer här i Sverige?!


Eftersom våra fritidsaktiviteter alltid ligger separat från skolan helt och hållet, på tider långt efter det att skolan slutat. Så blir det ju mer besvärligt att passa in det i dagsschemat och med färdmöjligheterna.


Nåja, jag har i alla fall nu fått in fyra av mina gossar i judo och två på fotboll.

Känns helt okej, jag är väldigt glad att de hittat något de tycker ät roligt!

Säkert kommer intressena förändras och bytas. Man måste ju få prova på allt som verkar kul....

Det gör man ju dessvärre inte så lätt när man nått vuxen ålder.


Min enda policy är att när betalning skett, går man klart treminen ut. Punkt.

Jag trodde aldrig att min äldsta skulle stanna kvar i judon så länge som han gjort! Nu går han ut sin tredje termin.

Men dessa graderingar har hela tiden givit mersmak. Han är väldigt resultatsinriktad.........


Ett annat intresse är ju det här med instrument.

Musiker har jag en del i min familj.

Själv spelade jag piano i många år som liten. Den, keyboarden, kommer fram ibland. Mest till jul.....

Min pappa är en tvättäkta cowboy, vill han utstå som i alla fall. Går där bland sina kossor och sjunger.

Därmed spelar han också banjo och gitarr i band. Har lite småspelningar på lokal basis. Kändis i byn så att säga.

Minsta systern min spelar gitarr så fort hon kommer åt.

Men bror min tog det där lite mer på allvar.

Han har spelat det mesta som det går att få ljud ur.

Bl.a trumpet, fiol, gitarr och har nu slutligen hamnat hos ett instrument som heter dobro.

De är precis på väg till USA för lite spelningar.


Igår ringde en man då jag inte var hemma. Han pratade med gubben min om att min äldste son brukade titta på när ett par av hans klasskompisar spelade trumpet. Gossen min var tydligen intresserad av att få prova detta högljudda blåshorn!

-Jaha, sa min man. Det där har jag ingen aning om. Men det låter ju jättekul!

Sagt och gjort det bokades att gossen skulle börja idag direkt efter skolan. Och trumpeten skulle han dessutom sen få låna hem, inte bara nu under veckorna som kommer. Utan även över hela sommarlovet.


Det blir väl att införskaffa rejäla hörselskydd åt hela familjen......


Vi kollade så klart med gossen att han visste vad det handlade om och kände till denna lärare. Det var samma lärare som undervisade hans kompisar i både trumpet och keyboard.

Superspännande! Så idag blir han lite sen, men kommer hem med en trumpet rikare. Och förhoppningsvis med en känsla av välbehag.......

En liten musiker till kanske?

Av Kattis - 12 maj 2010 07:25

Klockan två dundrar ett barn ner bredvid mig i sängen.

Jag vaknar skrämt och sätter mig raklång upp.

-Vad är det? Vad har hänt?

-Jag har spytt i toaletten........


Sen var den natten körd.

Upp med gossen för att skölja hink och tvätta varje halvtimme tills klockan var sex.

Skulle egentligen gått upp då, men eftersom han äntligen somnade gav jag mig själv tillåtelse att sova en halvtimme i alla fall.

Det blir en resa till skolan med bil idag, så att sjuklingen inte behöver vara hemma ensam någon längre stund. 


Det är väl magsjuka som är föräldrars värsta fasa!

Jag brukar inte tycka att det är så farligt. De kräks lite och sen är det över.

Så länge de håller sig i hinkar och toaletter är det okej.

Det är värre när de inte hinner dit och det kommer över hela barnkammargolvet.

Över hela legovärlden till exempel..........


Fast nu gick det bra. Däremot fick jag ju inte sova något och det kan ju lätt ge illamående det med.

Nu är det bara att hålla tummarna att det går bra med alla andra också......

Av Kattis - 11 maj 2010 20:15

Igår var jag iväg och fick höra hjärtslagen för första gången.......

Magen mätte prick på medel, precis som med alla andra.

Alla värden var finfina och jag kan stämpla mig okej.


Lillskrutt som vilar i mitt inre.

Vad är du för en liten knodd som puttar på mig inifrån?

Vem är du som stjäl min energi och vilken personlighet kommer visa sig hos dig?


Jag är redan nu helt upp över öronen förälskad i hela ditt varande.

Att få hålla dig i mina armar om några månader och få se ditt ansikte.

Snart får jag höra din röst och känna din doft.

Min lillskrutt är längtad av fem bröder och ditt liv kommer förgylla alla våra andras.

Av Kattis - 11 maj 2010 14:55

Jag håller med om att saknaden efter den gamla kroppen finns där.

Fast om man går in i ett djupare plan kan man ändå tänka över detta och faktiskt glädjas åt vad den givit.

Jag förstod att ni också gjorde det förstås.....


Det tragiska är att jag tillhör dem, likt många andra, som egentligen aldrig varit nöjd och älskat min kropp som det den är.

Så i den formen jag vandrade förut var jag i alla fall inte nöjd.

Nu kan jag verkligen undra varför?!

Min kropp som den var förr var helt utan anmärkningsvärda defekter. Och nu ångrar jag mig bittert att jag inte njöt av detta och gladdes åt min, i nutidens ögon, perfekta fysik!


Kan hända är man som det sägs aldrig nöjd.........


Men egentligen borde vi ju vara det!

Jag tänker på dem som inte har en kropp som fungerar som den ska. På dem som har en livmoder som inte kan bära barn, som inte har fungerande ben överhuvudtaget eller vad det nu vara månde.

De skulle säkert byta med oss vilken dag som helst!


Som sagt våra kroppar är perfekta som har lyckats ge oss livet!


Sen är det naturligtvis så att det alltid finns de som har det värre. Och man kan inte alltid gå och sörja för deras skull.

Men ändock.......



Då kommer man ju lätt in på dessa ändlösa möjligheter till förnyelse av ytan. 

Skönhetsoperationer........

Har man pengar i överflöd kan man ju roa sig med detta bäst man vill.

Men är det verkligen något att lägga slantarna på?!

Att skära och spruta och klippa och klistra ihop en bild av den inre spegeln.

Hur många ser man inte som gjort detta och kommit ut på andra sidan som en defekt version av deras forna jag.

Eller hur många är dem inte som återigen aldrig blir nöjda, utan gör om och om och om .........



Nog ska jag motvilligt erkänna att hade jag haft multum med överfulla konton............



Fast hur var det nu?

Min kropp är formad utav kärlek!

Min kropp är alldeles unikt bäst!

Av Kattis - 10 maj 2010 20:10

Mina ben är totalt förstörda.....Som ärrade av mängder av misslyckade tatueringar.

Min mage kommer aldrig vara snygg igen, hur smal och vältränad den än blir.

Och trots att mina bröst alltid varit av den minsta storleken har de lyckats formas till något hängande, likt två tvättlappar.

Kort sagt jag är inte längre den jag var, rent fysiskt sett. Omtransformerad.


Men vad gör det!?


Den har burit fram de mest underbara gåvor den någonsin kunde givit mig.

Mina fem välskapta söner.

Den har låtit mig gå igenom livets mirakel gång på gång.

Hjälpt mina underverk till denna värld.


För det är jag den evigt tacksam!

Jag ska hylla och älska min kropp till min döds dagar.

Prisa och vårda den ömt.

Aldrig låta någon tro att den ger mig känslor av skam och missnöje!


Nej, min kropp har blivit formad av kärlek.

Min kropp är bäst!

Presentation


Ett liv i förändring. Från heltidsmamma till en kvinna med tid för egna intressen.

Gossarna

 

2014  

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31
<<< Maj 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Några egna ord

Statistik

RSS


Skapa flashcards