endastgossar

Alla inlägg under maj 2010

Av Gossmor - 26 maj 2010 09:16

En gång för länge sen var jag inte mer än fem år.

Jag levde för stunden och fann lyckan på två sekunder. Hade inget att bry mig om mer än leken.

Tio år senare var det ännu lek i livet. Spontanitet och inga krav. Läxor var det värsta ansvaret i mitt liv. Det jobbigaste var kollen på alla vänner. 

Ännu levde barnet i mig men mognaden smög sakta sig på.

Så småningom kom ju vuxenlivet och drog mig med. Jag fick ett liv med ekonomi att tänka på. Att vara vuxen var något roligt och möjligheterna till spektakel var ännu stora. Barnasinnet skulle behållas och vikten av roliga stunder med tjejkompisar var tung.

Det fanns en balans mellan leken och ansvaret. Vuxenlivet var inte dödsallvarligt.


Att vänta första barnet har en förmåga att dra fram den lilla flickan hos den väntande modern i många fall.

Vem kan inte föreställa sig tjejen med hängselbyxor och långa tofsar i håret. Och en stor mage till allt detta?

Hur gulligt som helst!


Men när barnet sen kommer så händer det något.

Ja, det händer ju massor i och för sig. Det är en livsomvälvande upplevelse att bli ansvarig för ett nytt liv. Ett liv vi vill vårda och ge allt vi själva fått eller inte fått.

Fast vi glömmer ofta bort den vi var innan.

Vi har kanske en mall för hur en förälder ska och bör vara, och gör vad vi kan för att fylla upp den mallen så långt vi förmår.


Alla bär vi ju vårt barndomsjag inom oss.

Och vi har under starten mot vuxenlivet fått en identitet i vårat arbetsliv.

Våra gamla och nya vänner har tillsammans med oss själva skapat vår roll i det sociala samspelet.

Och när vi träffade vår älskade partner bildades en kärleksrelation med tillhörande roller.

Kort sagt bär vi ju alla på en mängd roller anpassade för olika situationer.

Så när barnet kommer omkullkastas allt.

Våra gamla roller omvärderas och anses ibland inte passa oss som föräldrar.

Får man bete sig så som mamma/pappa?!


Vårt sexliv till exempel får plötsligt stå på prov inför den anständiga rollen som mamma.

Är det okej att vara en sexuell varelse när man har ett litet barn i huset?


Nu måste vi börja jobba med oss själva igen.

Vi måste tillåta oss att ibland kunna lägga bort rollen som förälder och enbart var förälskade älskande. 

På samma sätt som vi inte får "ta med oss jobbet hem".

Vi får inte glömma bort varandra endast för att vi har fått ett barn. Barnet ska inte hamna mellan oss, det är en frukt utav oss.....


Barnet gör dig inte till en annan människa.

Det ger dig endast ännu en roll i livet.......

ANNONS
Av Gossmor - 25 maj 2010 15:01

Jag har inte alls något ont emot lärare i största allmänhet! De mina barn har är alldeles underbara, för det mesta.

De kan säga fel namn ibland, vilket är mänskligt eftersom de haft ett par bröder tidigare. Men det kan kännas tokigt för barnen i alla fall.

Det som jag reagerar mot är att det känns inte som att de har ordentligt med "kött på benen" när de gäller hanterandet av stökiga barn. Det borde finnas en gemensam plan för hur lärarna ska ordna lugn i klassen. 

Då skulle barnen få förståelse för vad som gäller i hela skolan och hos alla lärare redan under sexårsverksamheten. 

Nu gör alla lite olika och kommer det in en vikarie är det kört.......

Jag har ingen aning om hur utbildningen för lärarna ser ut. Men jag tvivlar inte på deras kompetens. Däremot undrar jag om de alls lär sig metoder för att ta ner en klass på jorden igen.... 

Ibland går man förbi ett klassrum och kan endast höra en superarg lärare gasta som tokig. 

Och att slänga ut den bråkiga tror jag inte riktigt på. Det slutar väl mest med att den eleven stör alla andra klasser. 

Nej, det borde arbetas fram ett gemensamt underlag för stökelever.....


Men jag vill inte utstå som en lärarilsk person. För det är jag inte. 

Fast det finns säkert mycket som skulle kunna förbättra vardagen i skolan för både lärare och elever.

ANNONS
Av Gossmor - 25 maj 2010 08:21

Att ha många barn kan ibland skapa situationer som är lite problematiska.

Eller det kanske handlar om att ha små barn överhuvudtaget....

Går en barnfamilj i en affär kan det lätt hända att ett barn plockar åt sig saker från någon hylla utan att föräldern ser det. Som sen inte ska inköpas, utan måste läggas bort. Tillbaka.

En del föräldrar verkar tycka att det är handelns problem. De lägger saken på närmsta hylla och går vidare. Kanske till och med anser att butiken får skylla sig själva som placerar "barnvaror" så lättillgängligt.


Flerbarnsföräldrar får också allt efter som tiden går fler och fler tider att passa.

Skolbarnen har sällan samma tider och dagis/allmän förskola en helt annan.

Det kan bli ett evinnerligt hämtande.....

Är det då samhällets ansvar att hjälpa till så att tiderna passar för föräldern?!

Är det flerbarnsfamiljens rättighet att få anpassade tider, för att få det lite lättare?

Vi har ju så mycket att tänka på ändå........


Är det samma med läxor? Ska skolan tänka på att det finns en del som har lite mer än andra att ta hand om?

En del som inte har samma tid och möjlighet att sitta hur länge som helst med sina barn och dennes läxor. Och inte samma ekonomiska frihet.......


Nej. Barnen är helt på mitt ansvar. Det är mitt val att vi har så många barn. Jag måste se till att de sköter sig på samma sätt som alla med endast två. 

Jag lär mina barn att inte plocka från hyllorna i affären och om de ändå gör det är det mitt ansvar att lägga tillbaka varan där den kom ifrån. Eller att barnet gör det så klart....

Och det är inte samhällets problem att se till att jag får ett lättare jobb med att ta hand om mina barn. Det är mitt eget fel och jag får snällt acceptera att det blir många vändor för att hämta.

Och att ta sig till fritidsintressen hittan och dittan. Barnen ska inte bli lidande för att de råkar vara många. De måste få samma möjligheter till aktiviteter som alla andra.

Sen att ta sig tid till att sitta med barnens läxor. Självklart!

Som jag uttryckt mig tidigare anser jag att det är förälderns ansvar att hjälpa barnet att ta till sig skolans undervisning och lärande. Att se till att mina barn når sina skolmål är mitt jobb.

Sen tillhör ju jag de som tycker det är det roligaste som finns, inlärningen hos mina barn. Och lägger väl mer tid på det än andra. Men att hjälpa till med läxorna borde vara en självklarhet. 

Är man två heltidsarbetande föräldrar har man inte så mycket tid, och då blir det inte lika lätt. Men så är livet......Barnen är förälderns ansvar.


Samma sak känner jag inför att barnen ska hjälpa till i det oändliga.

Självklart ska barn lära sig att ta hand om olika sysslor i hemmet.

Att ibland ta disk, dammsugning m.m Alltid städa sitt rum och bädda sängen. Plocka undan efter sig i största allmänhet.

Men att kräva att de ska hjälpa mig med barnpassning och liknande.

Nej, det är inte deras sak att vi blivit en stor familj. Det är mitt ansvar.

Ofta leker de ju tillsammans allihop. Och visst hjälper de de mindre. Och kommer med lillebror till mig om det händer något och jag inte står bredvid.

Men inte att jag uttryckligen skulle be om hjälp på det sättet.


Slutorden blir väl att mina barn är mitt ansvar. 

Att de råkar vara många får jag skylla mig själv.......

Av Gossmor - 24 maj 2010 10:35

Kommer direkt från kyrkis, eller mammadagis som gubben väljer att kalla det.

Det är alltid trevligt att få träffa mammavännerna på en allmän plats så där. Kunna te en god fika och inte behöva tänka på hur det ser ut runt omkring.


Vi pratade om skolan, utvecklingssamtal och lärare i största allmänhet. Vi har ju barn i samma klasser i olika konstellationer.

Alla har vi tre barn i olika årskurser i låg/mellanstadiet. En har dessutom en i gymnasiet och en som redan gått ut.


Men det är spännande att få höra deras barns versioner av lärare och ämnen.

Många är det tydligen som haft mycket problem med en av skolans gympalärare. Där har flertalet föräldrar kraftiga synpunkter kring att läraren får fortsätta undervisa dessa barn, som faktiskt har protesterat så hårt.


Var går gränsen? Hur mycket måste barnen protestera och hur hårda måste "bevisen" vara för att det inte fungerar?

Nu är jag inte helt insatt i vad problemen är för dessa barn/lärare. Men ofta räcker det ju med att personkemin inte alls stämmer för att problemen ska börja hopa sig.

Ska man då strunta i barnens känslor och bara konstatera att läraren sköter sitt jobb på ett teoretiskt korrekt sätt? 

För det mesta finns det ju åtminstone en idrottslärare till på skolan, eller ja om det i alla fall gör det borde de ju kunna byta på något sätt........


Det är inte så lätt det där med att ha en god relation med sin lärare.

Ibland verkar det som att lärarna snabbt får in en ton i sitt utövande som lärare, som ger sken av att de inte får ifrågasättas. Även mot oss föräldrar.

"Jag är en pedagog, det är inte du."

Jag är inte utbildad pedagog, men jag behöver inte vara alldeles borta i lärandeprocessen för det. Jag kan också lära mina barn saker. Ibland kanske till och med bättre än läraren, eftersom jag känner till mina barns inlärningsvägar på ett helt annat sätt.


När man har flera barn som kommit in i skolvärlden märker man också hur lätt det blir så att lärarna undermedvetet jämför syskon. Helt mänskligt.

Men det är tråkigt om ett barn ska känna sig stämplat från fösta stund, när han råkar få samma lärare som brorsan haft.

Det är ju gott så länge brorsan gjorde bra ifrån sig.....


Jag undrar om det skulle vara annorlunda om barnen aldrig hade samma lärare mer än ett år i taget.

I USA byts ju klasserna och lärarna varje år.

Tro inte att jag är förtjust i allt som sker i det landet, men man kan ju få jämföra.

Om klasserna byttes varje år skulle kanske barnen lära sig ett socialt samspel på ett helt annat sätt. Det kanske inte skulle bli samma fasta starka gängbildningar.

Kanske barn som annars fastnar i ett utanförskap skulle känna större möjligheter att bryta sig in i gruppen. Få en nystart varje år........

Och lärare skulle inte lika lätt kunna stämpla barn, utan vara mer tvungna att gå enbart på prestation.


Vi föräldrar känner oftast starkt att vi vill få behålla samma lärare så länge som möjligt. Skönt när man känner den liksom.

Samma sak med barngrupperna. Helst ska de hållas ihop från dagis. Få hamna i samma klass som kamraterna. Skönt med bekanta ansikten.

Därför är vi ofta väldigt rädda för att flytta med barnen också. Man känner att man river upp hela barnets trygghet om man byter kommun.

Och det är väl i och för sig lite värre än att bara byta klass, men ändå.

Ibland kan det kanske vara bra med lite förändring.


Min äldsta gick i en klass i sexårsverksamheten, de gick vidare upp i ettan. Men efter halva ettan bytte vi till en 1-2. Och sen bröts den och varje halva blandades med två andra klasser.

Han har haft stora svårigheter med det sociala. Har alltid varit väldigt skygg och tillbakadragen. 

Det har han varit tvungen att jobba bort under dessa år.

Nu pratar han i klassen och har inga som helst problem med att läsa högt eller svara på frågor. 

Och kompisar har han fått som han umgås med så gott som varje rast och eftermiddag.


Det kan ju faktiskt vara bra att förändra klassen och byta lärare.

Vad tror ni?

Av Gossmor - 23 maj 2010 18:23

Grillade marshmallows..........Mmmmmmmmmmmmmmm!

Min mage är full som spräckfull ballong.

Det har varit riktigt skönt med en lite svalare dag, regnet gjorde gräsmattan gott. Och mig med.

Solen är nu åter tillbaka och inger hopp inför en härlig soldag imorgon igen.

Nu har vi endast tre veckor kvar i skolan. 

Och det tänker jag med tvehågsenhet på. Det ska bli innerligt skönt med sovmorgon varje dag. Långa dagar helt fria från tider att passa. Öppna för alla tänkbara påhitt och utflykter.

Men jag älskar ju skolan. Jag tycker det är så kul med alla möten och läxor.

Fast nu får vi ju mer tid till att pyssla med våra egna matte och lässtunder m.m


Jag kanske skulle utbilda mig till lärare sen.........

Fast då är det väl inte lika kul längre.


Just nu är det en riktig cirkus runt omkring mig.

Fyraåringen hittade en liten fluga som han höll i ett fast grepp i sin nypa. 

-"Titta en fluga! sa han.

Plötsligt ramlade dock flugan ur hans grepp.

-"Den tappade sitt ben", utbrast han då medans han fortsatte att titta på det enda som fanns kvar av flugan mellan hans små fingrar......


Idag har barnen varit så där tokigt glada. Så där så att man önskar att de kanske skulle vara liiiiiite mindre glada.

Det är ofta så i mitt hus. Skratt och bus så man blir trött.

Oftare att jag blir trött på allt skojande än på allt bråk.

Och så långt är det ju gott!

Av Gossmor - 23 maj 2010 09:22

Tänk att få vakna tidigt en morgon och höra regnet drippa mot fönsterbrädan.

Känna doften av den fuktiga luften och blöta marken.

Dra in andetag som plötsligt känns lätta och fulla av syre.

Det var dagens morgon.....


Att ligga i sängen och höra drippet drar mig alltid tillbaka till min barndomssomrar.

Vi hade en liten svartmålad trästuga på en klippa vid havet i den finska skärgården. Taket var av plåt och förstärkte varje regndroppes duns med tiofallt.

Vi lät dörren från den lilla sovalkoven ut mot havet stå öppen, så att vi kunde ligga där och blicka ut mot det öppna vattnet. Se hur båtarna drog förbi under den regntunga himlen.

Som barn sprang jag utan minsta förbehåll ut vare sig det regnade eller inte.

Och jag kan ännu känna känslan av de blöta klipporna under mina fötter. Eller känslan av dem fuktiga myllan full av stickande barr.


Direkt bakom huset öppnade sig skogen med ett helt skafferi fyllt av blåbär. 

När jag började närma mig skolåldern och få förståelse för vikten av pengar, brukade jag bege mig iväg med en kopp för att plocka den full av dessa värdefulla godsaker. Sen ordnade jag en liten butik längs husväggen, där mormor fick komma och göra sina inköp. Vilket hjälpte till att tömma hennes myntfack.

Ibland räckte det till en glass....


Vår lilla stuga bestod endast av kök, sällskapsrum och sovalkov.

Vi hade inget vatten indraget och ingen el. Hygienutrymmet var ett sött litet utedass där man oftast satt med dörren öppen och en utsikt mot havet.

I början var vi tvungna att ta bilen en liten bit till den närmsta brunnen. Men så småningom ordnades det med en egen borrad brunn med pump.

Kommer ihåg hur jag försökte hjälpa till att pumpa och var tvungen att ta till all kraft och fullkomligt hänga mig i handtaget. 


Jag önskar jag hade möjlighet att ge mina egna barn samma underbara somrar. Med samma låga standard och opretentiösa leverne.

Av Gossmor - 22 maj 2010 15:18

Pinsamma föräldrar har vi väl alla haft.

Det verkar tillhöra frigörelsen att känna skam inför de äldre.

Det spelar liksom ingen roll hur föräldrarna beter sig, de är skämmiga i alla fall.

Och det kommer säkerligen jag också anses vara så småningom...


Frågan ligger i hur länge det normalt håller i sig.

Någon gång i vuxen ålder släpper det väl?

När man på ett distanserat sätt kan se sin mamma och pappa som egna fristående individer. Att deras pinsamheter enbart är deras, inget jag behöver ta skulden för.

Och det är ju det som frigörelsen handlar om. Att knuffa bort sina föräldrar och visa att man står på egna ben och är en helt egen person.


Men det är inte alltid så lätt.

Ibland kanske revolten misslyckas på ett eller annat sätt. Inte riktigt blir fullgjord.

Antingen det är från förälderns eller ens egen sida.

För ofta är det ju svårt att släppa helt som förälder......

Men det kan lika bra vara tvärtom.


Är man uppvuxen i en tätt sammanhållen relation med sin förälder. Haft många jobbiga upplevelser och svåra perioder.

Då är det lätt hänt att man som barn får känslor av omhändertagande för sin egen vårdnadshavare. Och då blir ju allting lite upp och ner vänt.........


I en sådan relation händer det nog säkert ofta att förälderna på ett sätt lever sitt liv genom sina barn. Vilket enbart förstärker barnens känsla av omhändertagande.

Då är det inte lika lätt att frigöra sig ordentligt. Känslan av att behöva skydda sin förälder finns kvar i det längsta.....


Därmed lever ansvarskänslan också kvar och varenda litet felsteg föräldern gör upplevs med skam. Skam för att man inte kunde hindra detta. Rädsla för att andra ska överföra sina tankar kring förälderns misstag på en själv.


Men det måste man väl jobba bort.

För nog tycker alla att deras föräldrar är pinsamma. 

Men när man själv blivit förälder, borde väl ens egens förälders misstag kunnas ses på med överseende................?

Av Gossmor - 22 maj 2010 10:42

Så har äntligen fyraåringen fått sin portion av judo igen. Vi har ju missat fyra lektioner på sistone. Och nu är det bara två kvar....

Ja, sommaren är väl här redan måste man nog erkänna.

Men lite rädd att den plötsligt ska försvinna igen är jag nog. Många år har ju visat på starka sommarinfluenser under hela Maj och sen när skolavslutningen passerat dras det tillbaka. För att sen hållas undan ända bort till Augusti.

Fast denna sommar kanske håller i sig.


Barnen har tjatat om att få fram sin pool hela veckan nu. Men då krävs det att altanen får sitt först, så nu står min kära man där ute och oljar, oljar, oljar.

Grannen tvättar av båten med högtrycken och jag funderar på att vattna gräsmattan.

Det ska väl inte göras mitt på dan, på grund av risk för bränna. Men om jag vattnar riktigt rikligt......

För när sen kvällen kommer är det glömt och orken förlorad.


Här om veckan visade min syster genom facbook hela släkten att de har givit varandra löftena. Så nu väntar jag på en fest i sommar. 

Ett bröllop betyder så olika för oss alla. 

En del ser det som livets chans till prinsessa för en kväll, vilken de inte missar för något i världen. 

Andra ser det praktiska i pappret. Som samlar familjen under en gemensam paragraf.

Jag respekterar fullt att man inte vill ha en så stor dag då man blir tvungen att stå så enormt påfrestat i centrum. För det blir det ju.

Fast det känns lite snopet att på något sätt ha gått miste om att få fira dem ordentligt. Festen kommer ju sen, men det kan ju inte bli samma sak....


Min älskade lilla syster.......gift.

Barn har de ju redan. Men ett giftermål är det som visar den fast basen i relationen, i mina ögon.


Själv har jag varit gift i över tio år! Shit!

Tolv år för att vara exakt.......

Tolv år som bara runnit iväg. 

De absolut bästa åren i mitt liv! Utan tvekan!


Många lever med tron att efter bröllopsfesten blir allting annorlunda. Att då plötsligt blir man lyckligare och ännu kärare.

Visst kan kärleken blossa upp en grad då man firar den med ett bröllop.

Men sen går livet sin gilla gång precis som innan.

Om man inte tillhör den skaran som faktiskt väntar med både sammanboende och allt annat tills man är lagligen gift. Då börjar ju allt efter det.......


Ja, ja. Dags att vattna......

Presentation


Mor till världens finaste söner. Sex stycken till antalet och mina största stoltheter i livet.

Gossarna

 

2014  

 

   

2014

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Följ mig via blogkeen

endastgossar

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31
<<< Maj 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Väl värda ett besök

Roliga sidor

Några egna ord

Statistik

Annonseringsplatser

Bloggar av mammor och gravida

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se