riesling

26 maj 2010 15:55

Du har så rätt.
En av mina bästa vänner är lärare och hon tycker det tråkigt när det kommer in föräldrar som räcker fram handen och presenterar sig som "Hej, Olles mamma". Då blir min kompis obstinat och undrar om de heter något (fast hon uttrycker det på ett finare sätt!) och då är det som om föräldrarna har glömt bort att de är egna personer och svarar något i stil med "eh ...oj, Lisa heter jag ju ..."

AnnE.

26 maj 2010 18:51

Jag har jättemycket barnasinne kvar och är jätteglad för det. Skriver en hel del sagor bl.a också. Har mycket fantasi, har alltid haft det vill jag påstå.

Julia

27 maj 2010 17:01

Alltså jag förstår inte att du skriver sådant? Om du visas i rampljuset, Kan barn kolla din blogg, Och då ser de ju saker de inte borde??

Katarina T

27 maj 2010 20:38

Snälla Julia, vad har jag skrivit som barn inte borde se?
Att en förälder också är en människa med andra sidor är väl en självklarhet?!
Alla måste vi se till att vi får vara oss själva på alla sätt och vis. Även barn.....
Och sen är det skitviktigt att barn och föräldrar får ha sitt eget privatliv alldeles privat!
Och angående alla bloggar i största allmänhet, så finns det hur många snuskbloggare som helst. Jag kan knappast kalla mig en av dem!

Gitte

28 maj 2010 08:46

=)! Här kommer motvalls kärring mot strömmen igen. Jag blir nästan rabiat på alla de där uppmaningarna man ger föräldrar idag. "var ett par också, inte bara föräldrar, odla relationen, gör något eget". Jag vill påstå att familjer idag ligger mer och mer utanpå och att vi är "idealister" i en betydligt längre utsträckning än förr. Karriärister, feminister, och lägg gärna till fler ister för de är många. Sen åker vi hem till familjen och är föräldrar tills vi går och lägger oss, samtidigt som vi sparar undan pengar så att mamma och pappa kan ta sig lite ledigt och sticka iväg några dagar för att vara kvinna och man och förälskade och allt det där. Under tiden får barnen medverka -medvetet eller ej- till att spara in det där lilla extra som går åt till mammas och pappas frihetsbehov, dvs, frihet från att vara föräldrar.
Jag förstår inte det där. Inte ett smack. Förälskald är jag mellan varven ändå, det går upp och ner, ofta är det i mannen jag lever med. Ibland hinns det inte med och ibland är han till salu för en billig penning, vad vi än gör. Går vi tillbaka några föräldrargenerationer så var familjen basen, och man jobbade för familjens bästa, inte tusan åkte föräldrar iväg och tog ledigt från barnen i en vecka eller några dagar då och då? Kan barn känna att de är i vägen för sina föräldrar idag? Att de står ivägen för identiteter och relationer och allt det där? Nä, jag köper inte det tjafset. För fem öre utan tycker mer och mer att det urartar och att vi närmar oss att bli den mest egoistiska föräldrargenerationen som existerar. Vi ser också idag att barn i större utsträckning än förr visar rotlösheter, drar på stan, placeras, familjer som spricker, etc, etc, etc. Jag påstår inte att det finns ett samband, men om vi aldrig hinner att vara föräldrar för att vi antingen jobbar eller odlar vår identitet eller relation, så kanske det ger effekter på sikt?
JO, mina barn har absolut bidragit till att jag inte är samma person idag som jag var för tjugofem år sedan. Jag hade mina förutsättningar redan då, men när koltingarna kom så växte jag med mina ansvar -hoppas jag- och jag skulle inte vilja byta tillbaka till det livet för allt smör i småland. Nu har jag iofs hamnat i stadiet där två av dem har lyft ur boet och nästa är på väg till hösten. Det går fortare än man tror. Så njut av ungarna så länge ni kan, så har man den tiden man behöver för det andra sen.
Jag tillhör iofs den skaran som inte kan koppla av riktigt om inte alla är samlade utan jag går och tänker:
"vad synd att B inte är med nu, han hade gillat skatorna" etc.

Och det där med sex i relationen, det kan man få till ändå, på de mest underliga ställen eller tillfällen. När det blir ett problem handlar det ofta om något annat egentligen. (Talar ur egen erfarenhet igen). Det är oftast inte ett problem när bägge vill men man inte kan och det är en gemensam situation, utan problemen uppstår kanske oftare när en vill men inte den andra av olika skäl? Men då hjälper nog inga föräldrarsammankomster utan det är inte sällan något annat man får lösa istället. (Ex att en partner faktiskt accepterar att man som kvinna har nog med kroppskontakt med en massa smått i huset och att man inte räcker till, eftersom åtminstone jag har upplevt i vissa perioder att jag inte äger min egen kropp; alltid var man invaderad av ett barn i magen eller ett vid bröstet ungefär. Av någon underlig andledning är det kvinnan som skall "offra" sig och inte mannen som går i terapi för att lära sig gilla läget...).

Gitte

28 maj 2010 08:51

Riesling: När jag går till ungarnas skola oavsett vilket sammanhang det än är i, så går jag dit som B:s, J:s, N:s, H:s, eller J:s mamma. Inget annat. Jag är inte där för att vara varken social eller individ. Utan mitt enda intresse är a; vad händer nu framöver? b: vilka planeringar finns det? c: vad var ändamålet med besöket på skolan? Det är det enda jag vill ha ut av ett skolmöte eller en skolperson.
Avskyr allt vad föräldrarsammankomster heter och lekar för föräldrar och grillkvällar och sammanhållning och jag vet inte vad man kan tänkas hitta på. Det är en enda stor lång plåga. Efter ett par ungar, x antal skolklasser, x antal stadier och x antal föräldrarträffar så är jag utled på det ärligt talat. Jag vill själv välja när jag skall vara en individ och med vem, ingen lärare skall komma här och kräva det av mig. Utan hon är fröken, jag är där som förälder så förmedla det som behövs, tack. Vill hon vara social så får hon komma hem på en kopp kaffe som alla andra.

Blir så fruktansvärt irriterad på energi- och tid-tjuvar!