Direktlänk till inlägg 3 maj 2010
När man får sitt första barn kommer man in i en helt ny värld så otroligt fylld av lycka och kärlek att man nästan får en chock. Det är en makalös känsla att inse att jaget egentligen är betydelselöst. Det är barnet som är det viktiga....
Man hamnar även i ett tillstånd där dåtid, nutid och framtid mixas ihop och plötsligt börjar bearbetas alldeles onaturligt grundligt.
Vilken barndom hade jag och vilka värderingar och förhållningsregler hade mina föräldrar? Vad tyckte jag om det som barn och vad tycker jag om det så här i efterhand?
Vad vill man sen ta med sig av detta in i sin egen roll som väktare, beskyddare och vägledare åt sitt barn?
För erfarenhet har vi ju alla av hur det är att vara barn. Vare sig vi tycker vi hade en fantastisk eller otrygg barndom. Alltid finns det en lärdom av den......
Mycket vill vi garanterat ändra på och en hel del vill vi förhoppningsvis föra vidare till våra egna älsklingar.
Sen är vi ju ofta två föräldrar också. Med olika uppväxt och tankesätt.
Men grunden ligger i att vi alla vill ge våra barn den absolut bästa tänkbara barndom vi kan åstadkomma! (Förhoppningsvis)
Och med det kommer rädslan att misslyckas.....
Och med det kommer aggressiviteten mot alla med en annan åsikt....
Vi känner en skräck för att någon annan ska komma och påstå att vi gör något fel och något som skulle vara mindre bra för våra barn. Att något annan gör det bättre...
Då måste vi med andra ord beskydda våra värderingar och ramar med hela vår kraft. Bevisa för alla andra att det vi gör är rätt!
Det finns föräldrar som inte klarar föräldrarollen. Det finns de som faktiskt behöver hjälp. Men de är färre än vi som pallar med. Och det finns ingen anledning att trycka ner dem!
Men man kan gott få säga vad man själv tycker är rätt eller fel. Enbart för att låta dem och alla andra se någon annans synvinkel....
Som att jag tycker att det är fel att låta barn spela våldspel, när butikerna är fulla av andra vettigare spel.
Jag har ingen koll på onlinespel, eftersom jag valt bort det helt och hållet. Därmed är inte alla spel på nätet dåliga. Det vet säkert ni bättre än jag.
Men jag vet att det finns väldigt barnförbjudna varianter där och jag vet att det finns de som låter barn i tioårsåldern spela dessa.
Jag vet även de som låter sina tvååringar se på Harry Potter! Varför?!
Det ser jag INGEN anledning till.
Det tokiga i oss föräldrar är att när jag uttrycker den åsikten är det många som känner sig träffade fast de uppenbarligen inte är det.
Just för att vi alla bär på en rädsla för att vara misslyckade som föräldrar.
Det dåliga samvetet kommer ut med moderkakan......
Hur bra vi än gör ifrån oss känns det aldrig tillräckligt.
Det finns alltid någon rikare, tålmodigare och pyssligare.
Men i grund och botten är det enda som gäller att det är DU som är förälder till DITT barn!
Och ditt barn mår bäst hos dig och i din vård. Det är du som känner ditt barn bäst.
Fast det är ju alltid bra för oss föräldrar att föra en diskussion kring olika regler och ramar. För att höra andras synpunkter och tankar. Det är lärorikt.
Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...
Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | ||||||||
3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | |||
10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | |||
17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | |||
24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | |||
31 | |||||||||
|