Vad härligt att kunna känna sig förstådd! Skönt att det finns ni som tycker som jag.

Nog för att det är mig en stor sorg att jag aldrig fått en dotter. Någon att känna igen sig i och återuppleva barndomen genom.

Men det är ingen sorg att få sex söner!

Jag fick frågan om jag läst "Dotter önskas" av Katerina Janouch. Självklart!

Så fort den kom ut i handeln.

Jag kan nog säga att jag kunde känna igen mig en hel del i den. Men också inte.

Vad jag kan minnas kände modern i boken stor skräck inför den risken att även näste barn blev en pojk.

Det har jag aldrig upplevt.

Jag vet ju alltid redan innan mina graviditeter är ett faktum att det kommer bli en gosse. Men just den gossen är min högsta önskan!

Ja, ja. Nog om detta.

Idag var jag till min äldstas klass eftersom de skulle få stelkrampssprutan.

Det visade sig vara barnens beslut om vi föräldrar behövde medverka eller inte. 

Det enda meddelandet jag fick var att jag inte fick glömma bort vaccinationen idag klockan ett.

Så dit kom jag. Och endast en mamma till.

Men vad jag kunde tolka av min son, var han rätt nöjd med att ha mig där.

En av tjejerna var alldeles ifrån sig av skräck inför den kommande sprutan.

Jag frågade varför hennes mamma inte var där, då hon var så rädd.

Då sa hon att hennes mamma hade vägrat och tyckt att hon var jättefånig.

Varför då?

Är det att curla och dalta sina barn att stödja dem inför något de uppenbarligen har en stor rädsla inför?!

Det tycker inte jag!

Jag har väldigt svårt för daltande och fjantande med barn.

Jag vill absolut inte lära mina barn att de kan dö om de snubblar på tröskeln, som jag tycker en del föräldrar gör.

Men jag vill heller inte härda dem, utan lära dem att det är tillåtet att visa sina svagheter och att det är okej att be om stöd i svåra situationer.

Att vara gravid är underbart. Kanske inte en oväntad åsikt från mig, med tanke på att jag valt att gå igenom det om och om igen.

Men första gången är ju alltid första gången. 

Då är det mer speciellt än någon av de kommande graviditeterna. Så klart.

Men det är alltid mysigt att känna ett liv börja rumstera runt inom en själv. Hur livet vaknar och växer och faktiskt blir lite av en personlighet innan det ens sett dagens ljus.

Men nu för tiden möts mina graviditers utannonsering inte enbart med ett "Grattis!", utan följdfrågan blir alltid : "Jaha, är det en tjej nu då?".

Varför måste människor vara så förblindade av könet?! Måste man efter flera barn av samma "sort" bara leva med en önskan om en av det andra slaget?

Jag förstod redan under min tredje graviditet att denna familj inte skulle bestå av något annat än gossar. Men jag vill ändå ha många barn.

Jag har alltid bestämt hävdat att barnaskaran ska ligga på ett antal av sex stycken.

Sen råkade det enbart bli pojkar allihop. Det kan väl inte jag rå för. Men inte är de sämre barn för det. Eller  mindre önskade.....

Det känns ibland som om folk i allmänhet anser att min son är mindre önskad och välkommen bara för att han råkar vara den sjätte av sitt slag!

Han är en lika stor gåva och ett lika stort underverk som min första gosse!

Varje barn är unik.

Varje barn är en personlighet.

Varje barn är speciell.

Varje barn är en välsignelse.

Och alla är de mina!

När det är vår, längtar jag enormt efter sol och värme.

När hösten är här, kan jag inte stå ut med varken sol eller värme.

Jag kan ju lätt säga att jag bor på rätt plats på jordklotet. Jag behöver variation...

Sen lunchtid har vi inte sett röken av solen. Och den har varit saknad.

Syrenen har knoppar, men annars kan jag inte se att det börjat grönska alls.

När det väl börjar går det alltid väldigt fort. Då gäller det att verkligen se och njuta. För det är ju precis den perioden som är så underbar.

Som under hösten, då allt grönt börjar spraka i alla jordiga färger. Så vackert!

Min kära mor kom hit på eftermiddagen. Hon bor och lever drygt tio mil härifrån, därför stannar hon alltid minst ett par nätter. Och hon är en väldig hjälp för mig när hon är här. Fixar med tvätten och stryker. Tar alltid disken och dammsuger. 

Superskönt! Blir som ett par dagars ledighet för mig.

Så nu är jag,om inte svensk hollywoodfru, så i alla fall svensk sörmlandsfru.

Mannen min tog äldsta sonen och fyrhjulingen och drog till skogs tidigt i förmiddags. Där levde de runt ordentligt. I leran..........

Sonens nya skor blev inte som nya längre.

Mannen tvättade av dem med vattenslangen. Nu är de rena men dyngsura.......

Hoppas de lyckas torka i torkskåpet tills imorgon.

De andra barnen har ju alltid flera par ärvda skor att alternera med. Men det har ju inte han. Han får ju alltid nytt när de andra blivit urväxta.

Jag får väl köra torken hela natten........

Det var en riktigt varm och härlig förmiddag. Tyvärr har solen tagit siesta. Hoppas den vill återkomma inom den närmsta timmen.....

Jag hann få upp två längder till av staketet. Det var nog den jobbigaste biten bakom busken i hörnet. Jag är riktigt nöjd med mitt lilla bygge!

Till hösten kanske jag tar tag i häckplanteringen där framför. Ni ser det grävda.

Ja, det var varmt imorse som sagt. Det räckte gott och väl med t-shirt!

Det kändes att det närmar sig sommaren......

En bild på Lille D från förra året.

Idag är det en sådan där underbart härlig dag då solen skiner och själen jublar!

Mycket lycka kommer av alla er härliga läsare från igår. Rekordmånga var ni. KUL!

Nu måste jag bara ut, ut, ut och andas............

Se så tjusigt konstverk min åttaåring åstadkommit. Han är familjens konstnär.

Det är en präktig dinosaurie......

Jag ska vara ärlig och säga att jag brukar använda mina graviditeter som ett skäl att bara njuta av slappheten. Inte vara så noga med att inte stoppa i mig för mycket och släppa träningsbojjan.

Jag brukar aldrig öka mer än tio kilo i vikt i alla fall och alla mina gossar har vägt runt 3500g. Så jag har inte känt att det gör något om jag bara tar det lugnt.

Men det är klart att man känner sig lite pluffsig så här mitt i grav. 

Så nu tog jag min lilla fyrfota för en rask långpromenad på tu man hand.

Helt fantastiskt skönt måste jag utbrista! 

Tyvärr är det bara min åsikt.

Min lilla kortbenta vän har hela livet lidit av missbildade framben, det ger honom också en del värk. Så han var inte lika förtjust i mitt infall.

Vi går ju en ganska lång vända dagligen till skolan, fast det är ju i ett lunkande tempo. Nu ville jag flåsa och bli varm.....

Jag har, när jag tänker efter, inte sett till honom sen vi kom hem. Han är nog helt slut stackar´n.

Men det kan ju vara bra att köra slut på batterierna ibland. 

Tack så otroligt mycket för alla underbara inlägg som droppat in under dagen!

Så härligt med så mycket positiv respons. 

Kram till er alla och jag ska verkligen njuta av min lyckliga familj!

Det hoppas jag ni också gör...

I morgonens tidning var det dödsannonser gällande en pojke straxt över ett år, en liten flicka straxt under ett år och en gosse som inte ens blev född..........

Rysningarna blixtrar längs hela ryggraden och tårarna brinner innanför ögonlocken.

Hur kan någon stackars familj behöva drabbas av sådana vidrigheter?

Här sitter jag med en sjätte gosse i magen och fem kärnfriska underbara gossar i huset. Det är nästan så jag skäms.............

Visst drabbas vi alla av någon tråkighet i våra liv, men död bland barn mäste väl ändå vara det svåraste.

Missfall hör till det normala, det ska ske ett missfall per tre graviditeter. Och där är jag alldeles normal kan jag säga.

Men när det går så långt att man som förälder ska behöva lägga sitt barn i en kista, då känns det inte längre normalt.........

Visst har det varit så i alla tider. Säkert dör mycket färre barn idag än för hundra år sen. Men känslan av normalitet ligger i att som förälder kunna lämna jordelivet innan sina barn.

Jag lider med de stackars mödrar och fäder som behöver gå igenom detta.

Det är inget jag skulle önska ens min värsta fiende.....

Kram och framtida lyckönskningar till er som drabbats.

Vad är viktigt i ditt liv?

Hur mycket av ditt liv har du styrt upp? Har du följt någon annans livsplan?

Kan du prioritera bort något för att förbättra en annan sida av tillvaron?

Ligger makten för valet av livsväg i dina händer? 

Har du lika bestämmande rätt? Eller styrs du helt av någon i din närhet?

Har du försökt ändra något och ändå inte lyckats?

Varför i så fall?

Om du går upp imorgon och vill göra något annat än det som står på schemat, kan du det då?

Det är DITT liv! DU ska styra vart du ska gå.

De val du gör är lika viktiga som de val du INTE gör..........