Så mycket att göra och ingen tid att spilla.

Så lite jag vill göra och all tid i världen.

Tänk när man var liten och kompisar var kompisar. Man bodde där man bodde och levde som man levde......

Gick i skolan hela dagen och lekte med kompisarna på eftermiddagarna.

Bytte skola vid ökad årskurs ibland och då också många kompisar.

Men sen ökar vuxengraderna och skoltiden tar slut. 

Då vill man ofta hålla kvar vid det gamla sällskapslivet och de tidiga vännerna.

Det är ju de som vet vem man är i grunden. Som sett hur man formats och stöpts i olika utvecklingsprocesser...

Men så kommer familjebildningen och ihopsmältningen av två olika liv och umgängeskretsar. En inte alltigenom lätt kemisk ihopkokning..

Jobb och flyttningar är i många fall en stor anledning till det forna sällskapslivets splittring. Och bristen på tid när familjen kräver sitt. Och alla prioriterar olika.

Men kanske hör det till det sunda utvecklandet att inte bära med sig allt från ungdomen. Att kunna bilda och ombilda nya vänskapsband.

Slippa känna stämplarna från tonårstidens busliv och olika misslyckanden.

Det kanske är bristen på styrka att släppa taget som är det mest osunda, kanske måste man till sist inse att var sak har sin tid.

Om tiden rinner ut får man minnas allt det goda och ta ett stort kliv vidare........