En bit ur mitt liv

Alla inlägg under december 2009

Av Kattis - 10 december 2009 21:36

Nu har jag sett min beskärda del av nobelfesten. Vackert värre! Men jag kan ärligt säga att jag skulle aldrig vilja gå på en liknande tillställning. Jag skulle ju knappt våga äta. Fy, vad mycket människor! Kan de röra sig alls där på sina små stolar? Får de gå på toaletten, sträcka på benen?

Jag förstår mig inte på sådana där stela events, där allt ska verka finare än vad det är. Det är likadan kroppar under alla klänningar och frackar i alla fall!

Jag står för tankesättet att varje människa är lika mycket värd som sin nästa. Vare sig du är akademiker eller gatsopare, fiskare eller kung. Det är den inre godheten som gör dig stor.......

När jag var liten och Palme blev skjuten, var jag så arg för all den enorma uppmärksamhet och energi som lades på att lösa hans mord. Varför fick inte alla stackars mördade människor samma arbetsinsats?!

Nu förstår jag ju bättre, det ligger lite mer bakom ett mord på en så offentlig och högt uppsatt person. Men min grundkänsla är densamma. Varje individ är värd lika mycket respekt.

Fast allt detta bygger förstås på att alla människor är goda.........

Jag kan inte påstå det samma då det gäller en alltigenom ond människa. Fast en gång från början var väl även denne god.

Det är som det här med donatorer. Självklart vill jag ge mitt hjärta till en mamma som råkar ut för en bilolycka eller liknande. Men min lever till en missbrukare? Någonstans måste människor ta lite ansvar för sig själva också.

Jag kan faktiskt känna att samhället inte ska behöva stå för människors medvetna ohälsosamma ovanor........

Av Kattis - 10 december 2009 09:47

Jag har äntligen fått fyr i brasan. Det är det vanliga problemet här, att jag aldrig lyckas få igång den. 

Så är det ofta för mig, jag kan hålla på med något tekniskt och rätt var det är funkar ingenting. Och jag trycker på alla rätta knappar och pillar på alla rätta ställen, men det bara totalvägrar. Så ropar jag till slut på gubben och säger att det är nåt fel, och så kommer han trycker en gång på precis samma knapp som jag hållt på med, och vips så är allt i sin ordning igen! Varför? Som om tekniken inte vill med mig.......


Nu börjar det bli dags att summera julmåstena, vad är klart och vad ska göras?

FÄRDIGT:   granen pyntad och klar, jullampor och inredning, julklappar inköpta, julmaten planerad, julkort skickade, pepparkakor bakade.

GÖRAS: Pyssel finns ända fram till jul, lussebullar, matinköp, klappinslagning, viss shoppingkompletering.

Nej, men jag tror jag ligger ganska bra till. Kan nog ta det lugnt.

Gubbens julklapp slogs in igår, den är jag riktigt nöjd med! Hemlig tills vidare.

Jag själv har önskat mig en rosa "kitchenaid", men det är en ouppnåelig önskan. Så det får bli en fantasi. Jag har redan en bra assistent, så gubben kan absolut inte förstå min vision om en vackert inredningsdetalj i form av ett bruksföremål. Ja,ja. 

Vi blir ju ett barn extra över jul också, så där måste jag hitta någon mer julklapp förstås. Men till en tjej, hur svårt kan det va? När man handlat till fem grabbar och äntligen får handla till en tjej.......

Mannen köpte sig en i-phone i våras, och han är så nöjd att han nästan är salig. En sådan skulle kanske vara bättre än min trasiga flipp-mobil. Men för mig är det verkligen skit samma! Den funkar, ringer dit jag vill, när jag vill. Så varför byta? Mannen måste byta ett par gånger om året, minst. Jag vet inte, hans mobiler slutar bara funka titt som tätt, fast de är helt felfria liksom! ;) Men nu med hans

i-phone kanske han stannar med den en stund.

Hunden brukar kallas mannens bäste vän.......men jag vet inte det jag. Teknik är det nog mer som gäller för mannen här i huset.

Av Kattis - 9 december 2009 18:01

Det är för mig lite spännande när jag ser en stor stark karl, som visar alla tecken på väluppfostrat civiliserat beteende, plötsligt visar sig ha ett gigantiskt hål på strumpan. Så där så hela hälen tittar fram. Det kan ju inte vara obemärkt och ändå visar stabila mannen inga tecken på notis om detta problem.

För mig skulle det vara ett väldans problem, strumpan skulle av omedelbums! Jag sparar inga strumpor som ger sken av att brista ut i hålighet i närmaste framtiden. De åker rakt i soptunnan. 

Måhända jag har många barn, men rena, hela och väluppfostrade ska de vara ! Och mamma med för den delen. Pappa är ett annat kapitel ;)

Eftersom jag är i det närmaste lite pedantisk gör stökighet och ovårdat yttre, i form av en "strunt-samma-attityd", mig oerhört intresserad. Jag blir kolossalt nyfiken på personen som klarar av att leva på detta sätt, och ändå klara av vardagen.....

Jag tror stenhårt på att ditt hem säger mig vem du är.

Var en gång på väg för att besöka en ny väninna i hennes hem för första gången. Jag hade redan noterat att hon var en aning ur balans, och var därför väldigt nyfiken hur hennes hemmaborg kunde se ut.

Häpnade gjorde min man men inte jag, när hemmet var något av det värsta ni kan tänka er. Knappt gick det att sitta vid köksbordet, för det var överfullt med papper och prylar. Livet för dem gick nog ut på att flytta runt på allting. Det var till och med så att vi fann en död halvförmultnad råtta bakom en av alla stora flyttkartonger som stod överallt......

Den kontakten blev inte långvarig kan jag erkänna. För det var mer än jag kunde klara av!

Av Kattis - 9 december 2009 11:02

Jag har spenderat morgonen med att först agera skomakare, sömmerska, städare och kokerska. Det är kul med yrken som ger en sådan bredd på utmaningarna! ;)

Ekorrsvansen blev klar i alla fall och jag är än så länge nöjd med den. Vi får se sen när den ska passas in och sys på plats på gossens dräkt. Den var enormt stor mot fyraåringen. Men det blir säkert bra......

Jag ska härmed komma ut med ett beroende jag har. 

Jag heter Katarina och jag är o´hoyist! Jag får nog i mig en tub i veckan......

Chokladsås alltså. Det går förstås i perioder, aningens hormonpåverkade sådana.

Men speciellt efter maten måste jag bara ha o´hoj. 

Min man blir smått tokig, men jag gömmer mina tuber bakom mjölpaketen.

Det låter helt sjukt, eller .........?

Jag börjar undra vad de har stoppat i de där chokladsåstuberna?!

Men något annat godis äter jag inte. Inte röker jag eller dricker alkohol heller. Så lite o´hoj kan jag väl få?

Jag rökte i tonåren, som de flesta andra ville jag inte framstå som en fegis. Men jag lyckades komma ur det, tack vare min man. Vid tillfället var han förstås endast min pojkvän. Men han sa åt mig att välja, honom eller cigaretterna. Och valet var lätt. Det var att motstå, som var svårt. Men vill man så kan man. 

Tänk vad vi människor kan stå ut med, överleva eller klara av, om vi bara vill och bestämmer oss för att lyckas! Säkert mycket mer än vad vi tror.......

Det gäller att hålla målbilden tydlig för sig själv hela tiden.


Av Kattis - 8 december 2009 19:41

Storebror och lillebror var på judo ikväll. Något som jag sett vara mycket bra för speciellt storebror. Han är en väldig mjukis och mår bra av att få träna på närkontakter och motstånd.

Men idag gick det vilt till under brottningen, hans motståndare landade slutligen på honom med armbågen i storebrors mage. Luften gick alldeles ur honom och man kunde se att det gjorde väldigt ont. Tårarna rann, han var likblek och jag trodde han skulle kräkas.

Min första reaktion var att närma mig honom, för hela mitt inre exploderade i en vilja att trösta, krama, vagga. Men jag hann knappt fram innan tränaren var där och vände storebror mot sig. Jag varnade dock för lättkräkande mage, så han gick ut i skovrån med honom. Där pratade de en stund och tränaren visade hur han skulle hålla armarna uppåt för att kunna andas lättare.

Det var säkerligen bra gjort av tränaren, jag har fullt förtroende. Men det är så jobbigt att se sitt barn så ledset och i smärta och inte få "ta hand om".

Storebror kom och satt en stund sen, det gjorde nog ont ett tag. Men sen vågade han sig in på mattan igen. Tack och lov. Man vill ju inte gå därifrån mitt i ett misslyckande, det ska ju slutas när det är som roligast........

Av Kattis - 8 december 2009 13:31

Sitter med elefantöron på huvudet och funderar på ord.......

Vill säga något med mening, med tyngd och lätthet, på samma gång.

Har målat granar och sjungit julsånger på "kyrkis", samma granar och sånger som vi målat och sjungit i flertalet år. De tyckte jag skulle få en medalj för trofast besökande. Jag har varit stadigt kommande tre gånger i veckan sen nio år tillbaka.

Nästan så jag hör till inventarierna....Det är några barnkullar jag mött där genom åren. Först som första barnet och sen återkommande med småsyskon.

När jag började var jag själv förstagångsförälder och osäker och blyg. Ny i orten och ny i miljön. Jag tillhörde de allra yngsta, var 22 när jag fick äldsta gossen.

Nu har jag rullat in på de äldre föräldrarnas teritorium. Och blivit en av fåtalet med fler än tre barn. 

Är det kanske dags att runda av livet som barnafödande? Dags att ta klivet vidare och ett trappsteg uppåt?

Jag kan inte minnas vid vilken ålder jag själv började drömma om min framtid som förälder, egna barn och egen familj. Det var tidigt i alla fall. När jag var tretton var jag nästan desperat, kunde lätt ha slutat som en alldeles för ung tonårsförälder. Tur nog blev det inte så.

Och jag minns som om det var igår stunden då min, då blivande man, plötsligt konstaterade att nu var han nog redo för bebistillverkning. Vi höll på med gardinerna i vardagsrummet. Hade skjutit ut tvn från väggen för att kunna komma åt ordentligt, och han höll på med något där bakom. Rätt var det var sticker han upp huvudet och säger att NU kan han känna att det börjar bli dags för en bebis! Nu hade vi kommit dit då det var passligt, tyckte han. Jag hade väntat på det ögonblicket i tio år, minst......


Ska nu detta jag längtat efter så länge, vara över.......Finns det nåt mer lika betydelsefullt, att fylla livet med? Så klart jag har alla mina underbara barn att ta hand om och leva med. Men det finns inget som slår miraklet med livets början.

Av Kattis - 7 december 2009 20:47

Vandrar längs livet med en blick mot horisonten.

Långsamt går jag stigen fram på väldigt lätta fötter.

Jag bär på enorma mängder glädje,

en lätt packning fylld med lycka.

Kan en människa ges hur mycket kärlek som helst?

Att jag skulle komma att gå denna fantastiska väg genom åren,

att jag skulle få uppleva allt detta magiska.

Vilket äventyr........     

Av Kattis - 7 december 2009 13:01

Girighet och snålhet, två sidor av samma mynt.

För mig är de två riktigt svåra synder. Jag har väldigt svårt med folk som är snåla och egoistiska. Vad det kan komma sig av vete .....

Men en av mina gossar blir som knäpp när han får godis eller bullar och liknande. Först sparar han det tills alla andra har ätit upp allt sitt och sen när han ätit upp tar han godispappret  och slickar på det i det oändliga. Ska suga i sig varenda minsta arom. Och det klarar jag inte av, jag blir så irriterad. Det är i mina ögon vedervärdigt! Man äter upp och slänger skräpet. Punkt. 

Som att spara på använda fryspåsar eller åka tre mil för att köpa bananer som kostar en krona mindre per kilo.....

Man ska inte värdera pengar så fruktansvärt. Det betyder inte allt. Självklart vill jag inte håna de med så dålig ekonomi att de måste vända på varje krona, det är en helt annan sak.

Men jag tror att ju hårdare man håller i något, desto lättare glider det ifrån en.

Desto räddare man är för att ramla, desto lättare ramlar man. 

Det man lägger mycket energi på, dras mot en......

Presentation


Ett liv i förändring. Från heltidsmamma till en kvinna med tid för egna intressen.

Gossarna

 

2014  

 

 

2012

 

Följ mig via Bloglovin

Follow

Fråga mig

23 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26
27
28 29 30 31
<<< December 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Några egna ord

Statistik

RSS


Skapa flashcards