Våra små barn är vi rädda om, vill vi skydda mot allt ont.

Ska vi då bära dem förbi alla farligheter, hålla dem i handen då de går över asfalt, för att undvika alla skador de kan råka ut för?

Nej, vi ska finnas där ifall de snubblar, ge tröst och blåsa skrubbade knän. Ge dem styrka att våga försöka igen.

En olycksdrabbad man som förlorat båda sina ben.

Ska vi ständigt lyfta honom i och ur säng? Hjälpa honom med på och avklädning?

Är det inte bättre att hjälpa honom finna metoder att klara sig själv? Att hitta träningsmöjligheter för att stärka det som ännu fungerar.

För att låta hans liv få fortsätta i samma riktning det var på väg, men i annan skepnad.

Den gamla människan som börjar bli svag och ostadig.

Ska hon sättas i en stol och köras runt vartän hon vill ta sig, i ett sätt att undvika fallolyckor? Ska hon fråntas de kunskaper hon fortfarande besitter, för att hjälpa henne med sina sysslor?

Är det inte bättre att vi håller hennes hand och ger henne stöd att kunna gå själv? Att hålla kvar hennes livsstyrka så länge som möjligt.

Ska vi alltid föda den som ingen mat har eller är det bättre att lära den odla och samla föda själv?

Ska vi hela tiden ge pengar till den fattige eller hjälpa den till metoder att samla pengar på egen hand?

Vill vi verkligen hjälpa, är det viktigare att ge människan möjlighet att skapa sitt eget liv och framtid. Och inte bara ställa mat på bordet. Det skapar enbart beroende.

Finn orsaken och bota sjukdomen. Ge inte bara medicin för att läka såren.

Så är man äntligen klar med alla julklappar som ska överträffa fjolårets. Gåvorna som ska glädja alla man håller kär.

Men den som trodde att detta huset kunde andas ut........har fel!

Nu är det bara att börja om med paketochpresentfunderingarna. Inom en vecka fyller en gosse fyra och en vecka senare har vi en som fyller åtta.

Sen har vi en månads lugn innan det är dags för nästa, som fyller två.....

Därefter har vi faktiskt en lucka på ett halvår. 

Jag vet inte om det är bättre att strö ut födelsedagarna lika jämnt över året, eller om det är bäst att köra alla rakt av och sen va klar.

Det är hur som helst försent att förändra det som redan är........

Det är ju kul med kalas förstås, och alla vill väl ha sitt eget.

Morgonens nyhetssoffa har endast sänt tankar kring tsunamin. 

Mammor som kommit hem från, vad som skulle vara en drömsemester, som ensam överlevande. Vansinnigt oförståeligt, att någon ska behöva drabbas av något så oerhört grymt.

Är det att älta att ständigt påminna? Eller är det att hedra de förlorade och de sörjande?

Jag kan inte ens ana vad de innebär att förlora någon oerhört älskad och nära. Att en bit av det vardagliga livet plötsligt rycks bort. Det måste ju av naturliga skäl bli en fruktansvärd tomhet, en känsla av inre felsökning som aldrig ger upp. 

Error.................error.........error.........

..

Jag kan ibland känna det som om det snart borde vara min tur att få uppleva en tragedi. Men jag kan ju inte leva i ständig krisberedskap, då tappas fokus på livet.

Fast det går nog inte en dag utan att jag tackar högre makter för det underbara liv jag givits, med fem friska välmående barn och den otroligt goda levnadsstandard vi har i vårt land.

Vill hela tiden förstärka var känsla av lycka som kommer över mig.........

Nu är jag här vid datorn. Ingen annanstans.

Fokusera på nuet.