Det är för mig lite spännande när jag ser en stor stark karl, som visar alla tecken på väluppfostrat civiliserat beteende, plötsligt visar sig ha ett gigantiskt hål på strumpan. Så där så hela hälen tittar fram. Det kan ju inte vara obemärkt och ändå visar stabila mannen inga tecken på notis om detta problem.

För mig skulle det vara ett väldans problem, strumpan skulle av omedelbums! Jag sparar inga strumpor som ger sken av att brista ut i hålighet i närmaste framtiden. De åker rakt i soptunnan. 

Måhända jag har många barn, men rena, hela och väluppfostrade ska de vara ! Och mamma med för den delen. Pappa är ett annat kapitel ;)

Eftersom jag är i det närmaste lite pedantisk gör stökighet och ovårdat yttre, i form av en "strunt-samma-attityd", mig oerhört intresserad. Jag blir kolossalt nyfiken på personen som klarar av att leva på detta sätt, och ändå klara av vardagen.....

Jag tror stenhårt på att ditt hem säger mig vem du är.

Var en gång på väg för att besöka en ny väninna i hennes hem för första gången. Jag hade redan noterat att hon var en aning ur balans, och var därför väldigt nyfiken hur hennes hemmaborg kunde se ut.

Häpnade gjorde min man men inte jag, när hemmet var något av det värsta ni kan tänka er. Knappt gick det att sitta vid köksbordet, för det var överfullt med papper och prylar. Livet för dem gick nog ut på att flytta runt på allting. Det var till och med så att vi fann en död halvförmultnad råtta bakom en av alla stora flyttkartonger som stod överallt......

Den kontakten blev inte långvarig kan jag erkänna. För det var mer än jag kunde klara av!

Jag har spenderat morgonen med att först agera skomakare, sömmerska, städare och kokerska. Det är kul med yrken som ger en sådan bredd på utmaningarna! ;)

Ekorrsvansen blev klar i alla fall och jag är än så länge nöjd med den. Vi får se sen när den ska passas in och sys på plats på gossens dräkt. Den var enormt stor mot fyraåringen. Men det blir säkert bra......

Jag ska härmed komma ut med ett beroende jag har. 

Jag heter Katarina och jag är o´hoyist! Jag får nog i mig en tub i veckan......

Chokladsås alltså. Det går förstås i perioder, aningens hormonpåverkade sådana.

Men speciellt efter maten måste jag bara ha o´hoj. 

Min man blir smått tokig, men jag gömmer mina tuber bakom mjölpaketen.

Det låter helt sjukt, eller .........?

Jag börjar undra vad de har stoppat i de där chokladsåstuberna?!

Men något annat godis äter jag inte. Inte röker jag eller dricker alkohol heller. Så lite o´hoj kan jag väl få?

Jag rökte i tonåren, som de flesta andra ville jag inte framstå som en fegis. Men jag lyckades komma ur det, tack vare min man. Vid tillfället var han förstås endast min pojkvän. Men han sa åt mig att välja, honom eller cigaretterna. Och valet var lätt. Det var att motstå, som var svårt. Men vill man så kan man. 

Tänk vad vi människor kan stå ut med, överleva eller klara av, om vi bara vill och bestämmer oss för att lyckas! Säkert mycket mer än vad vi tror.......

Det gäller att hålla målbilden tydlig för sig själv hela tiden.