Storebror och lillebror var på judo ikväll. Något som jag sett vara mycket bra för speciellt storebror. Han är en väldig mjukis och mår bra av att få träna på närkontakter och motstånd.

Men idag gick det vilt till under brottningen, hans motståndare landade slutligen på honom med armbågen i storebrors mage. Luften gick alldeles ur honom och man kunde se att det gjorde väldigt ont. Tårarna rann, han var likblek och jag trodde han skulle kräkas.

Min första reaktion var att närma mig honom, för hela mitt inre exploderade i en vilja att trösta, krama, vagga. Men jag hann knappt fram innan tränaren var där och vände storebror mot sig. Jag varnade dock för lättkräkande mage, så han gick ut i skovrån med honom. Där pratade de en stund och tränaren visade hur han skulle hålla armarna uppåt för att kunna andas lättare.

Det var säkerligen bra gjort av tränaren, jag har fullt förtroende. Men det är så jobbigt att se sitt barn så ledset och i smärta och inte få "ta hand om".

Storebror kom och satt en stund sen, det gjorde nog ont ett tag. Men sen vågade han sig in på mattan igen. Tack och lov. Man vill ju inte gå därifrån mitt i ett misslyckande, det ska ju slutas när det är som roligast........

Sitter med elefantöron på huvudet och funderar på ord.......

Vill säga något med mening, med tyngd och lätthet, på samma gång.

Har målat granar och sjungit julsånger på "kyrkis", samma granar och sånger som vi målat och sjungit i flertalet år. De tyckte jag skulle få en medalj för trofast besökande. Jag har varit stadigt kommande tre gånger i veckan sen nio år tillbaka.

Nästan så jag hör till inventarierna....Det är några barnkullar jag mött där genom åren. Först som första barnet och sen återkommande med småsyskon.

När jag började var jag själv förstagångsförälder och osäker och blyg. Ny i orten och ny i miljön. Jag tillhörde de allra yngsta, var 22 när jag fick äldsta gossen.

Nu har jag rullat in på de äldre föräldrarnas teritorium. Och blivit en av fåtalet med fler än tre barn. 

Är det kanske dags att runda av livet som barnafödande? Dags att ta klivet vidare och ett trappsteg uppåt?

Jag kan inte minnas vid vilken ålder jag själv började drömma om min framtid som förälder, egna barn och egen familj. Det var tidigt i alla fall. När jag var tretton var jag nästan desperat, kunde lätt ha slutat som en alldeles för ung tonårsförälder. Tur nog blev det inte så.

Och jag minns som om det var igår stunden då min, då blivande man, plötsligt konstaterade att nu var han nog redo för bebistillverkning. Vi höll på med gardinerna i vardagsrummet. Hade skjutit ut tvn från väggen för att kunna komma åt ordentligt, och han höll på med något där bakom. Rätt var det var sticker han upp huvudet och säger att NU kan han känna att det börjar bli dags för en bebis! Nu hade vi kommit dit då det var passligt, tyckte han. Jag hade väntat på det ögonblicket i tio år, minst......

Ska nu detta jag längtat efter så länge, vara över.......Finns det nåt mer lika betydelsefullt, att fylla livet med? Så klart jag har alla mina underbara barn att ta hand om och leva med. Men det finns inget som slår miraklet med livets början.