Stunderna är ju flertalet då jag sitter och pratar med mammor med betydligt färre barn än jag själv, de är också ofta i de yngre småbarnsåren.

Jag kan då rätt ofta känna mig aningens gammal, men med desto större erfarenhet. Av barn och allt runt familjelivet........

Men det känns inte så länge sen jag själv satt där med ett eller två barn och beundrat såg på hur de med fler barn rumsterade och pratade om sin vardag.

Jag visste ju hela tiden att det var det livet jag också ville ha.

Och jag ville dit nu, med en gång. Och dit kom jag i ett huj!

Plötsligt sitter jag där och inser att jag har hamnat på andra sidan. Det är jag som är flerbarnsmamman. Det är jag som sitter inne med det coola lugnet som kommer av en lång tids leverne med barn.

Satt och pratade med en enbarnsmamma för en tid sen, och hon undrade vad den värsta olycka jag varit med om gällande barnen var. Men jag kom inte riktigt på nåt.....

Så kom vi in på tandproblem och fallolyckor med tänderna genom läppen. Och det har jag förstås varit med om ett par gånger, och en som ramlade mot öppna spisen och slog ut en del av en tand. Då berättade jag att jag bara tagit en nagelfil och filat till tanden lite. Hon såg aningens förskräckt ut.......

Det är skönt att ha kommit till ett sådant lugn i sitt föräldraskap, men samtidigt längtar man tillbaka till det "nya". Man blir bara förälder en gång, sen får man bara fler barn.

Första barnet är alltid den största händelsen, men också den mest nervösa.

Det lugnaste barnet att få, var nummer tre. Då lekte de två första medans man i lugn och ro kunde sköta den lilla.

En del kan inte förstå hur man kan vilja ha fler än två barn, som om man inte kan ta hand om fler barn än man har armar.

Och jag kan inte förstå hur man kan vara mätt på den underbara tid man får genom graviditet och bebisperiod. Sen är det så ofattbart fantastiskt med en liten flock barn. Då man av olika anledningar endast har ett, två barn hemma, är det ju så otroligt tyst och tråkigt att man blir deprimerad. Nej, jag vill ha ett hus med fullt av barn runt mig.

Ett hus fullt av kärlek.............

Allt slarvjobb får du ändå göra om.............

Stod vid skolan för att hämta hem två gossar nu på eftermiddagen. Och en mamma stod vid sin lilla i vagnen och försökte få, vad jag förmodar var hennes son, att lyssna på henne. Det blev bara ett ständigt upprepande av pojkens namn och ett ihärdigt tjatande.

Vad lär sig ett barn i en sådan situation? Jo, att det spelar ingen roll vad mamma säger eller hur många gånger hon ropar, jag behöver inte lyssna i alla fall.....

Varför inte bestämma sig för att det kan vara okej att säga till eller kalla på sitt barn ett visst antal gånger, förslagvis tre, och sen får man handgripligen se till att barnet gör som det är tillsagt. Helt enkelt gå och hämta in sitt barn vid armen.

Jag menar naturligtvis inga hårda nypor eller bryska ryckningar och slit. Bara att man bestämt går och tar sitt barn i handen och leder det till den plats man förväntade sig att det skulle ha kommit till.

Ett barn måste få inkallningen inlärd på samma vis som en hund i stort sett. Få lära sig vad det betyder när vi ropar och vad som händer om de ignorerar oss.

Och den bästa inlärningen sker förstås genom massor av positiv respons.

Något som är roligt vill vi alla vara med om fler gånger. Och vi människor blir naturligt glada av att göra andra människor glada. Så vi har det lite enklare att bli inlärda i interaktioner emellan varandra än hundar, som alltigenom agerar efter egen vinning, helt utan omtanke om andra individer.

Så höj upp med de glada utropen och se hur glada barnen blir när de får oss glada. Det leder er båda dit ni vill.

Har ni sett reklamen om "hemfrid"?

Barnen kissar i tvättkorgen, häller ut en hel kanna juice, målar med händerna över en hel vägg, m.m Stackars föräldrar som måste iväg till jobbet och inte orkar städa......

Tanken på att det finns de som betalar för att få det rent och städat hemma tycker jag inte alls är något märkvärdigt. Det skulle jag också göra om det var så att även jag var ute i arbetslivet dagarna i ända, om jag hade råd vill säga.

Men den reklamen går mig på nerverna något så otroligt. Jag blir smått förbannad var gång jag ser den. Men det gäller inte städhjälpen föräldrarna vill ha, utan den uppfostran barnen så totalt lider brist på.

Jag vet att det bara är reklam och till för att driva allt till sin spets. Men barn som beter sig hur som helst och rent utav förjäkligt, är något som gör mig galen!

Då har föräldrarna inte gjort sitt jobb helt enkelt.......

Och det är väl det som gör mig arg egentligen.