November har varit gråare än vanligt. Det vill jag nog påstå att jag lagt märke till. Vill så gärna komma ut och kratta ihop alla resterande löv på gräsmattan. Men jag skulle önska att jag kunde göra det en torr dag, det blir så otroligt tunga säckar annars.

Tydligen har November var ovanligt och som mest grå Karlstad. Så nu kan de inte komma och locka med att sola lyser där i alla fall!

Jag har ju en del av min familj en bit ovanför Karlstad och vi har nu bokat stuga för att komma över nyår. Vi tänkte se om vi kunde göra ett försök på en sväng till skidbacken med barnen. De har faktiskt aldrig stått på ett par skidor, vilket känns aningen hemskt!

Fast då föräldrarna själva inte alls är ett par skidåkare, blir det ju inte naturligt. Men nu får vi se om vi kan få ihop det. Kanske att vi kan låta åtminstone två grabbar ta en dag i skidskolan. Eller två.

Det kan ju vara lite svårt att försöka hjälpa fyra barn på skidor i backen, när man själv skulle fara ner som avlöning utan att ha en aning om hur man får stopp på sig själv.

Jag var på klassresa till Åre i högstadiet. Jag hade lånat med mig ett par skidor av mammas väninna. Och mina kära klasskamrater skulle hjälpa mig. De satte oss i en stor korglift och vi for uppåt, vi skulle till en lätt backe.

Svart, det var enklast så, för då skulle jag vara färdiglärd innan vi kom ner.................

Hmmmmm!

Ner kom jag, men inte på det sättet det var tänkt. Störtlopp var mer min melodi. Fortare, snabbare och hysteriskt rädd susade jag nerför, rakt mot grantopparna vid stupet i slutet av backen.

Som tur var råkade jag krocka med någon precis innan fallet. Jag tittade chockad efter stackarn som drabbats av min nerfärd. SKIDLÄRARE, stod det med stora bokstäver på ryggen....

Sen dess har jag inte sett åt ett par skidor.

Men mina barn kan ju lyckas lite bättre. Med professionell hjälp.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den spruckna asfalten påminner om dig. Jag minns barndomens somrar på Ornö. Vi gick längs den solbrända vägen till glasskiosken. Fikade sockerkaka på altanen och lekte på ritad värld på allrumsgolvet. Krukväxterna i fönstret påminner om dig. Du...

Min farmor har gått bort. Men det är inte hela sanningen. Min farmor var så mycket mer. Så. Mycket. Mer. ...

Där ligger hon. Hon som alltid funnits. Som axlade en viktig roll och klev in där ingen annan fanns. Som funnits där när det har behövts, hjälpt till när det har önskats. En stabil punkt under hela min uppväxt. Nu ligger hon där. Framför mig. A...

Stegen trummar mot den blöta landsvägen. Den uppmjukade leran låter mina skor sjunka ner lätt i geggan när jag trycker ifrån i mina steg uppför backen. Idag valde jag att vända på varvet i mitt distanspass, samma runda men åt andra hållet. Gör det ...

Framtiden möter mig i farstun. Jag är alltid lika nyfiken på vem. Bjuder in med öppna armar. Välkommen in till mitt hem! Undrar vad du kommer med? Vad bjuder du nu på? Kan det vara förändring? Något högre jag kan nå? Vill inte göra dig...