Idag hoppas jag vi har sista feberdagen i detta huset.

I Lördags började äldsta grabben med att ligga däckad och sen föll vi alla som furor. Måndagen var nog värst, då låg jag och samtliga fem barn som klubbade sälar. Det är gubben som klarat sig än så länge, han kunde av olika anledningar sitta säkert. Men lätt hade han det inte!

Med sex pers i 39-40 graders feber och en fru som var totalt okontaktbar. Jag brukar vid besvärliga sjukdomar, då jag till och med lyckas hålla gubben hemma från jobbet, ändå även vid hög temp sluta stående vid dammsugaren. Men nu var det inte bara det att jag inte ens kom upp ur sängen, jag fick inte ens upp ögonlocken några längre stunder. När det gäller mig är det ett allvarligt tecken på svår sjukdom.

Min man var riktigt orolig ett tag och ringde sjukvårdsrådgivningen, men det enda hon kunde hjälpa honom med var att bekräfta misstanken om svininfluensa. Det trodde hon också.

Ja, ja. Nu är vi så gott som friska, vi överlevde.

Och inte är det något jag skulle velat vaccinera mig emot.

Vaccinet ger ett skydd som varar i ett år, den äkta sjukdomen ger ett skydd som varar i fyra år.

Vad tänker då staten att befolkningen ska göra nästa år? Vaccinera igen?

Nej, det är skönt vi haft det.

Staten har skrivit ett kontrakt på ett inköp av mellan nio och arton miljoner doser. Det känns rätt självklart att de ser till att det pratas varmt för en vacc. Tänk om de står där med över hälften av alla doserna kvar!

De vill få oss alla att vacc oss för att kunna säga att de gjorde rätt till ett så stort inköp.

Det är en sak om man tillhör riskgruppen, men annars.......?