Det var förra söndagen jag drog på mig löparskorna första gången.

Det är ett par år sen jag sist var ute på löparturné. Annars är det mest motionscykeln som är min konditionspolare. Förrutom då jag går på friskis, men det är utbytt mot MMA nu för tiden.

Och det var med skam i kroppen jag insåg att det var just detta mina arma lungor behövde. Fy, vad jobbigt det var! Jag trodde jag skulle dö. Inhalatorn gjorde inte sitt jobb, den måste vara gammal.........

En runda på 3,8 km tog mig 25 minuter. Jag ömsom sprang, ömsom gick snabbt. Jag gick mest om jag ska vara ärlig.........

På onsdagen tog jag tur nummer två, det kändes redan mycket bättre. Inhalatorn hjälpte lite mer och jag kunde säkerligen springa åtminstonde hälften av vägen totalt sett. Det tog mig nu 24 min.

Men i lördags var mor min här och då ville gubben springa med mig.

Suck, kände jag eftersom han gjort rundan på mindre än 18 minuter varje gång.

Men okej då. Han drog mig psykiskt som en riktigt nordsvensk!

Jag joggade i ett mycket långsammare tempo än jag sprang i förut, men jag gjorde det HELA vägen! Åh, vad glad jag var. Tiden gick ner med en minut till, 23 alltså.

Idag är det dags igen, men nu känns det genast läskigt. Jag måste klara det alldeles ensam nu.

Ensam är stark eller.............?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilken trötthet jag upplever just nu! Två veckor in i arbete efter en väldigt lång semester och det är klart att det tar på krafterna att komma in i rutiner igen, lära mig nya rutiner för ändrade arbetsförhållanden, jobba ihop mig med nya kollegor ...

Nu har det snart gått en vecka sedan mitt lopp i Vemdalen och jag har lagt om min träning inför Göteborgsvarvet halvmaraton om en månad. Så nu blir det färre höjdmeter och mer tempo. Dagens träning planerade jag för att kunna jobba på det tempo jag...

Vemdalen fjällmaraton 45km Hade tre mål för detta lopp: 1. Klara av starten och de första fyra km utan adrenalinpåslag som resulterar i att jag är energitömd efter 500m. 2. Hålla tempot för att klara mig till 32km innan repet skulle dras efter ...

Som på ett fullastat lasbilsflak längs en dammig grusväg genom den indiska landsbygden känns det. Trångt bland människorna, gråtande barn och snarkande äldre. Det är bara yrande fjädrar från hönsburarna staplade på taket som saknas. Jag sitter på...